Mer känslor än logik i kritiken mot Wallström
Det är alldeles för smickrande, språkligt slappt och okunnigt, att kalla Saudiarabien ”medeltida”. Den arabiska kulturens gyllene epok var just medeltiden då man i allt mänskligt, kulturellt såväl som vetenskapligt, var fullkomligt överlägsen barbarerna i Europa. Sedan kom Djingis Khan och därmed början till slutet. Men det är en annan historia.
När Margot Wallström talade om Saudiarabien som ”medeltida” måste hon ha föreställt sig ordets innebörd ungefär som i filmen ”Pulp fiction” – ”I gonna go medieval on your ass” – alltså inte som beröm. Hon menade gissningsvis skurkstat vilket hade varit både språkligt och politiskt ett mer precist ordval.
Att regimen i Saudiarabien blev störtförbannad är ändå inte så konstigt som att dessa skurkars raseri delas av ett stort antal politiker, direktörer och skribenter i Sverige. Från liberala ledarsidor och borgerliga politiker till en och annan högerkolumnist i Aftonbladet haglar nu ovett för att hon talat sanning om Saudiarabien och är emot offentlig piskning av bloggare och kvinnoförtryck, där Saudiarabien är världsledande.
Men det är något lurt med den här kritikstormen, mycket kackel utan att lägga själva ägget. Värsta babblet ehuru också stor komik fanns att skåda i en debattartikel i Svenska Dagbladet i fredags. Artikeln var emellertid undertecknad av såväl partiledaren Anna Kinberg Batra som av partiets taleskvinna i utrikespolitiska frågor Karin Enström och därmed en tung moderat manifestation.
Texten måste ha passerat en floskelmaskin innan den undertecknades. Vi får veta att utrikespolitik ytterst handlar om ”att värna landets intressen på lång sikt”, att det är viktigt med ”samverkan och solidaritet” i Europa, liksom ”ansvarstagande och inflytande kring olika globala utmaningar” liksom att det är ”viktigt att långsiktigt bygga förtroende” och att ”utrikes- och inrikespolitik inte är samma sak”.
Det märkliga är att denna skur av visdomar riktar udden mot Margot Wallström som enligt undertecknarna i stället för all denna av dem själva rekommenderade klokskap ägnat sig åt ”högljudda skrik”. Därmed avses förstås det där om ”medeltida”.
Men samtidigt, och lite motsägelsefullt, proklamerar Anna Kinberg Batra och Karin Enström högtidligt att Sverige bör stå för sin politik ”utan att kompromissa med våra värderingar” och att vi bör vara ”en tydlig röst för fred, frihet och försoning”. Så det så! Där fick väl Margot så hon teg!
Vad rörde sig i huvudet på dessa prominenta moderater innan de undertecknade en sådan idiotisk text? För de måste väl ändå ha läst den innan de skrev under och båda ger ju intryck av att vara normal- begåvade.
Svaret på den frågan blåser nog i vinden.
Ingenstans i detta angrepp på Margot Wallström står något mer konkret än det där med ”högljudda skrik” och det närmaste de två undertecknarna vågar sig ett exempel på Margot Wallströms förgriplig-het är att säga att erkännandet av Palestina var ”oroande”,
Och i sak ser det genomgående ut på samma sätt i den borgerliga kritikstormen. Ingen, verkligen ingen enda, av alla dessa rasande vågar skriva att det var fel att erkänna Palestina och fel att kritisera piskning av bloggare och halshuggning av hembiträden och stenande av otrogna kvinnor.
Tvärtom undertecknade de två moderat- höjdarna tesen att vi inte skall ”kompromissa med våra värderingar”. Skulle de två ha andra värderingar än Margot Wallström när det gäller offentlig piskning, halshuggning och kvinnoförtryck?
Att den här kampanjen inte hänger ihop logiskt beror på att den är mer känslomässig än politiskt eftertänksam. Starkaste känslan är skadeglädje, se så Margot ställde till det med utrikespolitiken genom att säga sanna saker!
Saudierna är inte dummare än att de ser den här svenska moraliska och därmed också politiska sprickan. Det har tydligt uppmuntrat dem att elda på under brasan, förmå grannlandet UAE att också kalla hem sin ambassadör och därtill sparkat igång en kampanj i den press de själva kontrollerar i arabvärlden, en kampanj som nu framställer det som att Sverige är ett islamofobiskt land. På så vis hjälper alla dessa svenska kackelkritiker Saudiarabien att statuera ett exempel. Det land som kritiserar avsaknaden av mänskliga rättigheter i Saudiarabien har efter- räkningar att vänta.
Den största utrikespolitiska skadan åstadkoms alltså inte av Margot Wallströms välgrundade omdömen om skurkregimen i Saudiarabien – utan av alla dessa skadeglada mobbare som ville visa att Sverige sannerligen inte stod bakom sin utrikesminister när det gällde frågan om att piska bloggare och förtrycka kvinnor.
För övrigt anser jag att...
… Dagens Nyheters ledarsida tar i så att de spräcker livstycket när man hävdar att jag nu borde ha ”skrivit den sista texten på ett tag i en anständig tidning”. Je suis Charlie?
… samma ledarsida visar sig än snurrigare när man påstår att det svenska samhället ”har så lätt att förlåta och släta över just antisemitismen”. Det vore en ytterst sensationell iakttagelse. Men där hatet går in går vettet ut.