En av de största dagarna var då jag vann min dank
Jag hjälpte mamma rensa i källaren och i en kartong hittade jag en tygpåse som var så bekant att jag tappade balansen lite och fick hålla mig mot en vägg en stund och när jag återfick sansen så är jag sju år gammal och på väg till skolan.
Gatan glittrar, som om det ligger mycket små diamanter i asfalten. Salomonväskan på ryggen, som skramlar av pennor och suddigum, och tygpåsen med spelkulorna i handen.
Det är första riktiga vårdagen, solen värmer i ryggen. Jag sätter mig på den tomma skolgården och strör försiktigt ut min skatt av kulor på asfalten. Jag har en bra samling nu. Andra i klassen har mest stenkulor, några porse och ett par kattögon. Men jag har bättre än så. Jag har galaxer och några större mjölkkulor. Jag sitter dessutom på ett par oljekulor som jag är så fäst vid att jag nästan aldrig använder dem i spel. Men så har jag ett par riktiga rariteter. Jag har en stor spagetti, tyvärr kantstött. Och jag har en mycket stor måne. Det matta glaset gör något med betraktaren, den känns orörbar och överlägsen. Jag älskar min måne.
Jag saknar väl egentligen bara en sak. Jag har ingen dank. Och danken är störst, danken äger allt annat. Och det är i dag det ska ske. I dag ska danken bli min.
Jag har bestämt möte med Mattias Stålberg innan skolan börjar för att göra upp. Min måne mot hans dank. Det är en jumbo dumbo-dank. Den är kolossal. Vi har kommit överens om att spela sex mot ett, det vill säga: jag måste träffa hans kula sex gånger för att vinna, men han behöver bara träffa min en gång.
Så viktig är danken, så stor är dess makt.
Och vi spelar. En måne mot en dank. Davids kamp mot Goliat. Mattias ler när han spelar, med en självsäkerhet som bara en ägare av en dank kan ha. Men något händer. Jag sätter en och jag sätter en till. Mattias ler inte längre. Klasskompisar samlas runt oss, de mumlar och pekar, det är alltid stort när en dank byter ägare.
Och när jag sätter den sista så kan jag inte jubla eller skrika, jag blir så glad att jag tystnar. Jag tar min dank och går. Hjärtat slår, jag knyter min lilla hand hårt om min stora vinst. Jag går fort och lätt över skolgården.
Kanske den största dagen i min barndom. Och när jag nu står i en källare 30 år senare och plockar upp danken, så är det som om jag vunnit den en andra gång.
Jag ger kulpåsen till min dotter när jag kommer hem. Hon visar inget intresse ännu.
Men en dag kommer hon förstå.
Hon är ägare av en dank.