Sverige har något att lära av kinesiska skolan
Hur mår den svenska skolan? Tack, uselt.
Sverige ligger på 28:e plats, strax under OECD-snittet och vi surfar långt bakom länder som Kina, Finland, Singapore, Sydkorea och Japan.
Tidningen Dagens Samhälle har granskat den svenska grundskolan och vid ett seminarium på Operaterrassen i Kungsträdgården i förra veckan stod ett gäng kända skolprofiler och målade skolan i dystra färger.
Skolan beskrevs som ett svart hål, som i sällsynta fall kunde lysas upp av spridda himlafenomen, typ stjärnbilder.
Ja, det fanns lärare som kunde lyfta berg och det fanns kreativitet, coachning och insatser. Men i det stora hela var skolan en smuldeg, där alla kämpade med sin del och där ingen fick ihop det stora projektet till något gemensamt och långsiktigt. Till något brinnande som kunde lyfta som en drake ända in i framtiden.
Skolan är splittring. Det är siffror, kontroll, styrning, statistik, inspektion och en allmän rättning i ledet. Det är två olika huvudmän och det är skolnivå, lärarnivå och elevnivå. Det är en fumligt ledd organisation, där man hela tiden snurrar runt i olika perspektiv och prioriteringar.
Inget i skolan är viktigare än det andra. Allt är lika viktigt eller oviktigt.
Och därför går cirka 40 procent av lärarnas tid åt till att göra något annat än undervisa. Vad gör en lärare som inte undervisar?
Åh, här finns massor att göra: svara på föräldrars mejl, ta hand om sjuka elever, klippa skåplås, fixa kaffe, medla i konflikter, torka damm, diskutera elever, delta i möten, flytta och bära möbler, följa med rädda elever till syster, damma skrivare och datorer.
Men plötsligt kunde man höra hur en knappnål föll i konferenssalen på Operaterrassen.
Det var när en föreläsare sa, att Kina har lagt ner den mekaniska inlärningen, för att i stället satsa på fantasi, skaparkraft och kreativitet.
Och att Kinas nya fokus är att släppa loss barnens hela tanke- och skaparkraft.
Inte för skojs skull, utan för att öst och väst ska byta plats.
Kinas målbild: att vi i väst ska ta hand om pillandet i fabriker, medan kineserna ska lägga ut rälsen för vad det ska pillas med.
Och när den polletten föll ner – ja, då började alla på skolkonferensen att tala med varann.