En titel som gör mig rosig om kinderna
Mitt bland alla sunkbloggar och kändisdjungler, finns inget som toppar ruset av att få sitt namn i tryck på en packe papper fyllda av bokstäver. Förr eller senare blir alla ”författare”.
Insikten kom till mig då någon stackars projektanställd ”risörscher” på ett av alla dessa tv-bolag ville veta vilken titel jag skulle ha på den lilla remsan längst ner i rutan.
Det är alltid kul att höra förslagen. Ibland chansar de på ”journalist”, ibland på ”debattör”, ibland ”kolumnist”, mer sällan – bara när en riktigt gammal uv finns på redaktionen – ”redaktör”.
Nu slumpar det sig så att jag just skrivit en bok – två, faktiskt – så den här gången var förslaget ”författare”.
Jag brukar inte bekymra mig så mycket om titlar. Får jag frågan väljer jag bort ”journalist”, för man vill inte hamna i dåligt sällskap. Men nu var alltså förslaget ”författare”.
Jag har klämt ur mig en sådär fem, sex bokliknande saker. Inget skönlitterärt, förutom den opublicerade styggelse som gömmer sig längst in i mitt skrivbords Bora-Boradjupaste avkrokar.
Icke desto mindre skulle jag antagligen kunna kalla mig författare, utan att bli utskrattad på bussen.
Men det skulle fylla mig med den djupaste skam och förlägenhet. Jag skulle bli mindre generad av etiketten ”kapten Blåskägg”.
Missförstå mig inte. Det är inget löjligt med titeln författare. Tvärtom. Få titlar är så förpliktigande. Jag förstår att det krävs en hel del för att få kalla sig ”auktoriserad revisor” eller ”hovrättsråd”, men om någon ljög ihop en sådan etikett på mig skulle jag ta det med gott humör. Men inte ”författare”. Jag har en bävande respekt för just den titeln. Den kräver inte bara skönlitteratur i hyfsad mängd, utan dessutom skönlitteratur av kvalitet.
Tycker jag, alltså.
Jag har de senaste veckorna varit på bokmässor, bokdagar och boksigneringar (inga bokbål). Jag har mött sprudlande lyckliga människor som för första gången saxat ihop ett par hundra sidor om dieter, viltrecept, yoga, om hur de lidit av någon populär sjukdom eller elak man. De har en sak gemensamt: alla kallar de sig ”författare”. Alla blir de kallade ”författare”. Men deras anleten är inte rosiga av genans, utan av ren, oreserverad stolthet.
Inga brasklappar.
De blir fler och fler. Snart är jag ensam kvar. Jag försöker beundra deras friska mod.