Nu känner alla någon som dött i corona

Malin Wollin

Igår klockan 19:30 knackade min granne på dörren. Han behövde låna en sån där lång skrapa som man drar över nylagd jord när man ska så gräsmatta.

Tror jag.

Jag öppnade dörren med gråtansikte.

helskärm

Jag sa förlåt för gråt, och förklarade att jag blev så himla ledsen av nyheten om att Adam Alsing hade dött.

Min granne fick garagenyckeln, vi stängde dörren till ljudet av förläget mummel, det blir alltid lite stelt när man oförberedd kliver in i gråt. På väg tillbaka till vardagsrummet passerar jag hallspegeln. Utrunnen mascara över
kinderna, rödsprängda ögonvitor och mitt mellan ögonen: ett bananklistermärke som jag hade glömt bort. En sån grann syn för grannen.

Varför gråter jag, vad är det för fel på mig? Har hans död med mig att göra, är det vad jag går runt och tror? Det står flera hundra, kanske tusen gråtare före mig i kön. Ändå tar jag mig rätten, det är så det känns.

Han var så fin och och så speciell. Speciell rimmar på snäll, och det var han också. Förr i tiden läste han min blogg, och det var stort för mig. Han bjöd in mig till Kändis-Jeopardy trots att ingen visste vem jag var. Redaktionen sa säkert nej, jag antar att han använde något slags veto. Okänd för alla stod jag där intill två kända män och svarade rätt på vilken som är Sveriges minsta fågel.

Adam lyfte mig och han lyfte andra. Han var stor och kraftfull och varm och mänsklig. Han var en högt älskad person som med sin bortgång försatte ett helt land i ledsenhet och vantro. För ett par veckor sedan skrev någon att vi alla kommer förlora någon till corona. ”Det tror jag inte på”, tänkte jag och sköt det ifrån mig.

”Tänk om allt vackert kunde förekomma döden”

Men nu känner vi alla någon, för alla hade en relation till Adam. Döden kom så plötsligt över oss med bilden av hans värme och den där vänliga blicken. Jag slet bort klistermärket och grät lite till. När allt kommer omkring så måste gråten få släppas fri när den vill.

Jag fick känslan av att Adam inte gjorde skillnad på människor, inte ens i en bransch med stjärnor och kändisar och de som ingenting är. Alla hade samma värde och vill de gråta idag så får de göra det. Det är för sorgligt att människor dör innan alla ömhetsbetygelser väller in. Tänk om allt vackert kunde förekomma döden på något sätt.

Men jag tror att han visste.
Att Sverige älskade honom.
Och vi har alla rätt att sörja honom.
Oavsett plats i kön.