Doparna spelar rysk roulette med sig själva
M
an kan inte fatta att de gitter ta risken, Ludmila Engquist, Mika Myllylä, Harri Kirvesniemi och de andra som på "gamla dar" åkt fast för dopning och fått hela sin livsgärning spolierad.
Man förstår inte vad insatsen är, vilken hemlig multiplikationskoefficient på vilket värde de laborerar med, när de anser det vara värt ett försök att sätta så mycket spel, i själva verket allt de har uppnått, allt som har gjort dem till det de har varit i år och decennier: idrottslegender - hyllade, beundrade och respekterade.
Det måste vara någonting i toppidrottens inre moral, värdeskalorna som tillämpas där, som får dem att våga: Bland Ludmilas, Mikas och Harris jämlikar är dopning inget stort steg moraliskt sett, alla gör det, det är accepterat, inga varningsklockor ringer med ilskna signaler - allt handlar om att inte åka fast!
I vintras, när hela det finska skidlandslaget gick till idrottshistoriens botten, av allt att döma dopat från första man till sista kvinna, ställde jag häpet samma retoriska fråga:
Jag kan ännu "förstå" de unga som kämpar sig fram mot sina första segrar, sina första stora sponsorskontrakt, sin första berömmelse att de törs - just för att de vet eller anar att de flesta av deras konkurrenter törs - de har när allt kommer omkring inte så mycket att förlora: en karriär och en framtid i idrottens tecken förvisso, men inte lagrarna de samlat under det liv de dittills levat. Inte allt som varit deras stolthet och glädje, deras livs minnen, deras lyckligaste ögonblick.
Men de "gamla"? Vad är det de ännu kunde uppnå som får dem att i praktiken spela rysk roulett med sitt namn?
Marja-Liisa Kirvesniemi gav mig i ett obevakat ögonblick, då tungan slant, en antydan om ett svar på min fråga. I en tv-intervju säger hon i förbigående: "jo men hemohes skulle ju vara så säkert!"
Harri och Marja-Liisa Kirvesniemi tillhör den finska toppidrottens mest sympatiska gestalter med en air av rekorderlighet omkring sig. När Marja-Liisa nästan litet förtrytsamt klagar över att Harri och de andra måste ha blivit lurade på något sätt - hemohes skulle ju inte synas! - betyder det en enda sak: Det har hört till elitskidåkningens gängse träningsmetoder att ta olika medel och den restriktion åkarna har haft att beakta är risken att åka fast i en kontroll.
Hemohes, som avser att dölja bloddopning, hade intill de sista månaderna före skid-VM i Lahtis inte förts upp på listan över förbjudna medel och åkarna hade inte testats för det, vilket kanske förledde deras lagledare att tro att det var svårspårat i test.
Ludmila Engquists dråp på sin egen position i den svenska idrottshistorien måste, åtminstone till en del, förstås utifrån samma förklaring: hon är en del av toppidrottens beteendekultur där detta med kemiska hjälpmedel för att förhöja prestationerna eller avvärja vävnadsslitage är etablerat.
Det är sannolikt en delförklaring. Men i Ludmilas fall tror jag det finns en förklaring till, väl så verksam som den först nämnda.
Den förklaringen handlar om beroende. Det totala beroende toppidrotten i värsta fall skapar hos den som inget annat liv har haft än just idrotten.
Den legendariske finske långdistanslöparen Lasse Viren sade en gång mot slutet av sin karriär att han måste sluta just för att tanken att sluta svindlade för honom.
Inget annat i hans trettioåriga liv hade någonsin betytt någonting, inget annat än löpningen, strävan att nå toppen, att stå överst på prispallen, att bli den han hade förutsättningar att vara.
En dag måste han lära sig leva och det måste man säga om Lasse Viren att han tillhör dem som lyckades, som skapade sig ett meningsfullt civilt liv.
Jag kan föreställa mig att Ludmila Engquist har haft det svårare. Toppidrotten blev hennes existensberättigande redan hemma i gamla Sovjetunionen och har säkert varit det enda livssammanhang hon riktigt har funnit sig tillrätta i även i Sverige, sagt utan all anklagelse, bara som ett konstaterande.
Ludmila Engquist är och har varit en kämpe i alla sina dagar, det är blod, svett och tårar som får livet att smaka liv i hennes tillvaro - det är det virket toppidrottsmän är gjorda av.
Det resulterar i många jublande ögonblick och en ohygglig tomhet när festen är över. En tomhet som vetter åt många farliga frestelser.