Jan O Karlsson är sig själv - på gott och ont
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-11-12
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Ååhh, så han bet ihop Jan O Karlsson! Bet ihop och höll i sig så att knogarna vitnade, då han inför den församlade pressen gjorde avbön för det mesta som den senaste veckan har lagts honom till last, avbön för sina pengar, för sina notor och för sitt hiskliga temperament.
Det fick inte ske, fast man såg att det låg nära, vredesutbrottet när somliga journalister, sin vana trogen, ställde frågorna de förberett oavsett om han redan hade besvarat dem eller inte. Jan O Karlsson har mycket svårt att lägga band på sin otålighet.
Jag kände honom en del på 1980-talet, Jan O Karlsson, som förekom i de flesta sammanhang där socialdemokratisk politik diskuterades, teoretiskt såväl som praktiskt. Vi var aldrig nära vänner men umgicks en del i kretsar som råkade mötas på olika sätt.
Jag tyckte om honom från första stund. Jan O Karlsson är en man med charm, humor och betydande intelligens. Han är också varm och spontan och mot mig uppträdde han ofta som en ganska ömsint, uppskattande storebror. Sådant är svårt att motstå.
Emellertid upptäckte jag snart nog också Jan O Karlssons mera prövande sidor: just otåligheten, rastlösheten som vetter mot det maniska, draget av lynnighet och sedan en förhållandevis ohöljd narcissism, något som inte är särskilt ovanligt i hans och mitt yrke. Ibland kunde han helt enkelt gå en fruktansvärt på nerverna.
När Göran Persson utsåg Karlsson till minister för invandrarfrågorna syntes mig valet lyckosamt, bortsett från att jag tyckte att någon annan borde ha legat bättre till i successionsordningen.
Äntligen en orädd, tänkande, kreativ politiker på ett av regeringens svåraste jobb. Svårt just därför att man på den ministerposten måste vara kapabel att lösa dilemman, att tänka nytt och hitta utvägar när olika mål råkar i konflikt med varandra, när det bästa blir det godas fiende.
Där passar Jan O Karlsson, tänkte jag. Han hymlar inte, ängslas inte för om han ligger korrekt till på det ena eller det andra sättet. Han har ett drag av besatthet och besattheten gäller politiken - att urskilja linjer i det som sker, att formulera mål, fatta beslut. Besatthetens avigsida, benägenheten "att lätta från marken" hoppades jag att någon i hans närhet skulle ta hand om.
Fram till för någon vecka sedan betraktades väl Jan O Karlsson som en veritabel succé på posten som invandrar- och migrationsminister. Därefter "lättade han" oturligt nog.
Det har sagts mycket om att Jan O Karlsson är en exponent för maktfullkomligheten hos socialdemokratin, för fasonerna sosse-eliten har lagt sig till med, för den förvrängda verklighetssyn och självbild som följer att man alltid tillhört de på ett eller annat sätt utvalda.
Kanske är Jan O Karlsson det. Men framför allt är han sig själv - på gott och ont.
Jag kan inte låta bli att i Jan O Karlssons personlighet se drag av något jag sysslat med då jag har försökt analysera konstnärskaraktären, de skapande människornas givmildhet och vanligt förekommande odräglighet.
Karlsson har det där snabba intellektet, det rörliga, nerviga och pådrivande som ofta (inte alltid) karaktäriserar kreativa människor. Han har också självupptagenheten, tendensen att överdriva, att glömma gränser, ta i för hårt.
Det är klart att de sist nämnda sidorna kan te sig fatala just i politiken där man bör vara som folk förväntar sig. Det är inte tu tal om att Jan O Karlsson i förra veckan betedde sig ovanligt dumt och osympatiskt.
Jag hade inte blivit förvånad om det hade kostat honom ministerposten. Helt oförtjänt hade det inte varit.
Nu bestämde sig Göran Persson för att låta honom bli kvar och det gläder mig.
Gläder mig därför att vi också i politiken bör kunna förhålla oss till människor som vi ofta gör i livet: vi tar det onda med det goda.
En sprakande och nervpåfrestande typ som Jan O Karlsson ska kunna återfinnas i Sveriges regering som inte behöver bestå av idel söndagsskoleelever.