Narkotikabruket skulle inte ha kriminaliseras
I
Stockholm går inte en dag utan att ett eller flera rån begås mot endera affärer, postkontor eller privatpersoner. Ibland får polisen fast förövarna, oftast inte. Rånens offer vållas ofta stort lidande, främst psykiskt.
Merparten av pengarna från dessa brott går till att finansiera narkotikamissbruk, framhåller experterna. Narkotika missbrukas i dag i Sverige i större utsträckning än någonsin förut. Det narkotikafria samhället ter sig för ögonblicket så avlägset att det är att betrakta som en illusion.
Parollen om ett narkotikafritt samhälle lanserades för cirka tjugo år sedan och fungerade då som lösenord främst för dem som ville kriminalisera bruket av narkotika.
Ännu i mitten på 1980-talet var själva knarkandet inte kriminaliserat. Däremot var handel och innehav av narkotika brottsligt. Anledningen till att man dittills inte hade kriminaliserat användningen av förbjudna medel var den att man inte ville jaga knarkarna under jorden och inte heller försvåra för dem att söka hjälp.
Starka organiserade opinioner drev emellertid på kravet att även bruket av narkotika skulle förbjudas i lag. Dels skulle detta innebära ytterligare en juridisk och moralisk markering från samhällets sida - ingen som helst befattning med narkotika tolererades - dels skulle polisen få större möjligheter att ingripa mot själva knarkmiljöerna.
Det blev som aktivisterna ville: knarkbruket kriminaliserades - och knarkandet fortsatte i oförminskad, nej i växande, omfattning!
Ändå tar man i Sverige stora risker om man som forskare eller debatterande journalist andas en stavelse om att det eventuellt är något fel på narkotikapolitiken. Gud nåde den som ens antyder att vissa element i den stenhårda linjen - allt är brottsligt! - kan tänkas vara kontraproduktiva, motverka sitt syfte.
"Intellektuell karantän" talar professor Leif Lemke om i Dagens Nyheter sedan han fått rykte om sig att vara en litet obskyr figur emedan han undertecknat ett expertupprop som kritiserade FN:s narkotikaproklamation.
Leif Lemke är ingen knarkliberal som vill släppa narkotikan fri. Han efterlyser bara fler nyanser, större intellektuell rörlighet i debatten om hur narkotikan bäst bekämpas.
Med risk för att ådra mig peststämpeln är jag beredd att hålla med.
Personligen har jag praktiskt taget ingen erfarenhet av knark - har rökt hasch en enda gång i mitt liv och inte tyckt om det - men däremot vet jag en hel del om villervalla inombords och om hur berusningslängtan och självdestruktivitet ser ut. Jag hävdar att dödsdriften inte bara var ett av Freuds många mystiska påhitt.
Just därför är narkotikan farlig - liksom för övrigt alkoholen fast vi är vanare vid den - emedan den kommer så många latenta och motstridiga impulser inom oss till mötes, impulser som kan bli mycket svårtyglade när de har börjat härja.
Emellertid är det också därför som narkotikan måste "förstås" innan man lägger upp en strategi mot den. Man måste förstå vad den ger och vad den tar hos alla unga som hemfaller åt den för att rätt avväga vad man ska göra och vad man inte ska göra.
En sak är jag ganska säker på att man inte skulle ha gjort: man skulle inte ha kriminaliserat bruket av narkotika.
Tänk er en ung människa som genomgår den där smärtsamma omvandlingen till vuxen. Ena dagen är hon fylld av tillförsikt, den andra vill hon bara försvinna från jordens yta. Vissa stunder är hon tillgängligheten själv, andra låser hon om sig och vill vara på kant med allt och alla.
Om en sådan ung människa brukar narkotika och allt som oftast jagas med både blås- och ficklampa av polisen är risken stor att hela den latenta självdestruktiva spiral som narkotikabruket redan håller på att aktivera sätter snabbare fart: Samhället betraktar mig som fördömd, alltså är jag det, alltså vill jag vara det och vill vara det så in i helvete.
Så här fungerar vi människor och det är hur människor fungerar man måste ta hänsyn till när man lagstiftar mot narkotikan. Markeringar, gester, symboler båtar föga.