18 år och myndig – men inte vuxen
En gymnasist blir mobbad och slutar i tysthet att gå till skolan. När föräldrarna beger sig till sina arbeten på morgnarna låtsas han gå till sitt.
Han gör en lov, återvänder hem och lägger sig igen.
Det dröjer månader innan föräldrarna upptäcker att deras barn lever i en katastrof.
En annan har högsta betyg i alla ämnen men tröttnar.
I stället för att gå till skolan sätter han sig på kafé, månad efter månad, tills föräldrarna förstår vad som sker.
Dessa två exempel har jag hört i min bekantskapskrets senaste tiden.
Lärarna förstod naturligtvis vad som pågick, de kunde ju se att stolarna var tomma. Varför reagerade de inte?
Därför att dessa gymnasister hade fyllt 18 år, de är myndiga och ansvariga för sina handlingar.
Vi lever i ett märkligt land. Vi säger till en ung människa att hon ska gå tolv år i skolan och det ligger i sakens natur att så länge hon går i skolan bor hon hemma och blir försörjd av mor och far.
När ungdomarnas förtvivlade föräldrar frågade varför lärarna inte hade larmat – ringt, skrivit ett brev – svarade de: Vi får inte, ditt barn är myndigt.
Hur de kan se sig själva i spegeln begriper jag inte. Jo, förresten, det gör jag. De är människor utan fantasi som alltid kan säga: Jag följer reglerna.
Det jag inte begriper är att de får vara lärare.
Till en ung människa som fyller 18 säger vi att hon är myndig men ändå inte myndig. Hon ska fortsätta att gå i skolan och därmed bo hemma. Hon får inte gå på Systemet. Men hon ska klara sig själv i djungeln därute.
Sådana dubbla budskap kan få propparna att gå på vem som helst.
Myndighetsåldern var 21 år fram till 1969. Då sänktes den till 20. 1974 sänktes den till 18, en inställsam bugning till den framstormande ungdomen.
I realiteten är det obligatoriskt att gå i gymnasiet i Sverige. Så länge vi kräver att våra barn går i skolan har vi också ansvaret för dem. Det borde betyda att lärare ska reagera när de ser sina elever gå under.
Det enda rimliga är att höja myndighetsåldern till 20 år.