Dagens system är suddigt och godtyckligt

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I debatten som i går fördes i etermedierna kring Svea hovrätts dom mot Mijailo Mijailovic upprepades en sak mycket bestämt:

Det är inte säkert, inte ens särskilt troligt, att Anna Lindhs mördare "kommer lindrigare undan" i och med att den högre rättsinstansen valde att överlämna mannen till rättspsykiatrisk vård i stället för att fastställa Stockholms tingsrätts påföljdsbeslut: livstids fängelse.

Det ska vi hålla i minnet när vi i mer eller mindre uppskruvade tonlägen diskuterar den smått överraskande ände en av svensk rättshistorias mest uppmärksammade processer tog. Det är inte säkert att Mijailo Mijailovic någonsin blir en fri man även om domslutet rent formellt innebär att han inte kan hållas inlåst en dag längre än ett konstaterat vårdbehov kräver.

Tvärtom finns det alla skäl att tro överläkare Göran Fransson från Rättspsykiatriska kliniken i Sundsvall när han säger att människor med den diagnos som Mijailovic nu har erhållit sällan blir helt friskförklarade. Efter lång internering kommer de alltid att stå mer eller mindre under övervakning, något som ju inte gäller dömda med avtjänad fängelsedom.

Ser man till den rättsliga påföljdens "stränghet" finns alltså inte så mycket att anmärka på gårdagens dom i hovrätten. Däremot tycker jag att denna dom förstärker de betänkligheter man kunde hysa mot Svea hovrätts beslut att stänga dörrarna till rättssalen när avgörande moment i behandlingen av denna tragedi och dess upprinnelse behandlades.

I resonemanget kring straffpåföljden redovisas inte vetenskapliga rådets, professor Anders Forsmans och överläkare Eva-Marie Lauréns, argumentation kring Mijailovics psykiska hälsa. Inte ens i huvuddrag får man ta del av den diskussion som har förts om huruvida Mijailovics psykiska syndrom är att betrakta som en psykossjukdom, en personlighetsstörning, både och eller mitt emellan. Det som redovisas är Socialstyrelsens rättsliga råds uppfattning om när en människa ska betraktas som psykiskt sjuk i lagens mening och så slår man fast att Mijailovic motsvarar den beskrivningen.

Bra så. Men vi vet att detta inte är en självklar slutsats. Det tillstår faktiskt alla rättspsykiatriker - Mijailovic är inte lättdiagnostiserad. Vi vet att människor är oerhört mystifierade av alla psykiatriska begrepp som den nu halvhemliga polemiken bollar med, att sådana här uppmärksammade mord gärna föder konspirationsteorier, att rättsprocessen just därför ska vara så öppen som bara är möjligt.

Självklart ska Mijailovics integritetsskydd respekteras, precis som alla andras. Men även principen om rättegångars öppenhet kräver respekt.

Vad vi har för handen är alltså ett typiskt dilemma: stridiga intressen ska vägas ihop. Det gäller helt enkelt att bestämma vilket som får ta över. Ibland väger öppenhetsintresset tyngre, ibland integritetsintresset.

Det är ostridigt att öppenhetsintresset väger tungt i detta fall. Frågan är då om oavvisliga omständigheter talar för att Mijailovics integritetsintresse väger tyngre.

Från ganska säker källa tycker jag mig ha indikationer på att så inte är fallet. Jag framhärdar i att misstänka att hovrätten beslutat om stängda dörrar därför att den kutymen har kommit åt att utvecklas på senare tid - på otillräckliga grunder.

Oberoende av om hovrättens beslut är rätt eller fel bidrar det på ett olyckligt sätt till vanföreställningar och tissel och tassel kring psykisk sjukdom. Att förstå psykisk sjukdom är svårt nog utan hemlighetsmakeri.

I det sammanhanget vill jag framhålla att psykiska sjukdomar är komplexa företeelser och att gränser mellan friskt och sjukt i otaliga fall är svåra att dra. "Friskt" och "sjukt" kan existera sida vid sida, ligga inflätade i varandra i en smärtsam omfamning som också kallas Livet självt när det är som svårast.

I de allra flesta fall kan vi emellertid betrakta även psykiskt sjuka som människor med rätt till respekt för sin personlighet, för sin vilja och sin autonomi. Samt även som människor med straffansvar.

Därför vidhåller jag att även psykiskt sjuka människor ska dömas till straff för sina brott men naturligtvis behandlas/vårdas på det sätt deras sjukdom kräver.

Självklart måste lagen medge undantag för de förhållandevis sällsynta fall då människor entydigt "förlorar förståndet" helt och hållet och begår brott. Men i övrigt bör vi frångå dagens system som är suddigt, godtyckligt och sällan till gagn ens för den sjuke.

Yrsa Stenius