Det har blivit för osexigt att läsa

Joanna Górecka

Hösttecken: Frost. Snorhal lövgröt. Röda, sen nakna träd. Influencers som koketterar allt aggressivare med guldgruvan psykisk ohälsa (vinterdepp osv). Människor som tycker att mode är "roligare på hösten". Människor som känner obehagligt starkt för sommartid och vintertid. Och, det kanske säkraste hösttecknet: hur Sveriges samlade skribentkår på givet ackord börjar mässa om att svenska barn läser för lite.

Mässandet börjar någon gång i september och slår ut i full blommande korus några veckor innan läslovet (tidigare känt som höstlov, tidigare känt som potatislov). Skuldfrågan stöts och blöts. Det är föräldrarnas fel, det är skolans fel, det är vår avsaknad av litterär kanon, det är såklart MOBILERNA med sina blinkande skärmar och deras skräddarsytt lismande vals med barnens dopaminnivåer.

Här är min hypotes: vi har gjort det för osexigt att läsa böcker.

All glädje har sugits ur bokläsningen, av just den här sortens förtorkade, rostiga diskurs. Vem, i synnerhet i grundskoleålder, tycker att det låter lustfyllt med något som påtvingats under ansträngda lovord om tillkommande nytta? Det är för hygieniskt, det påminner om tandborstning och tallriksmodellen.

Läsningen har oförtjänt behandlats på samma sätt som grönkål i det offentliga samtalet, men borde snarare behandlas som typ krigsspel, knark eller smuggelsprit. Som Joel Halldorf uttryckte det i Expressen: Låt oss inte bura in läsningen i rationalismens järnbur.

För det gnälls ju bara om läsning? Även vuxna emellan. Läsning verkar framför allt omgärdas av kollektivt dåligt samvete, en uppgift som inte bockats av; det är batterier i brandvarnaren som inte bytts ut, tvätten har inte sorterats, det har ätits för lite fibrer – och det har lästs för lite böcker.

Många är nattduksborden där "Ett litet liv" legat orörd sedan 2017 (och lika bra är väl det, just när det gäller den vedervärdiga boken, men det vet förstås inte den som prokrastinerat skräckupplevelsen).

Så har vi de läsfrämjande insatserna som känns… lite klena. I somras kunde vi visserligen läsa att ett nytt konstråk växer fram i Uppsala. Längs Klostergatan, från Fyrisån och fram till ingången till Stadsbibliotekets barnavdelning.

Det riktar sig främst till barn och har barnlitteratur som tema. Syftet med stråket är att inkludera barnens perspektiv i stadsbilden och att uppmärksamma vikten av litteratur i alla åldrar. I Sigtuna kommun finns ett läsombud, en del förskolor i kommunen installerar så kallade kapprumsbibliotek.

Den typen av insatser för litteraturen är säkert toppen, men ökar det verkligen bokens konkurrenskraft i förhållande till TikTok och Frostfilmerna, eller är det mest en vuxen fjäder i hatten?

Framför allt behöver vi ändra inställning, ompröva hur vi ser på läsandet i stort i vårt samhälle. Som Lotta Olsson skrev i en text i DN, i fjol: Vi kan inte låtsas att det är dödsviktigt att barnen läser om vi inte gör det själva.

Det gnisslas om skärmtiden men, om något som är så fjärran från skärmtid som skogsvandring, och förresten all träning, kan få en uppsving och närmast religiös status i vårt samhälle borde även en syssla som med fördel kan genomföras i allas vår favoritställning – stillasittandes – kunna få en fin rebranding.

Ge läsandet den dramaturgiska, sexiga inramningen den förtjänar helt enkelt så ska det nog gå vägen. För oss alla.