Kommunchefen har fel – Ljusdalsmannen kan vara precis vem som helst
Linnéa Van Wagenen har fel. Hon känner inte dem hon kallar för Ljusdalsmännen. Dem som kommunledningschefen i ett brandtal säger inte borde förknippas den med så kallade Ljusdalsmannen, 31-åringen som i sitt jobb som barnskötare under flera år förgrep sig på små flickor.
”Han tillhör inte Ljusdalsmännen, för jag känner Ljusdalsmännen. Ljusdalsmännen läser för sina barn. De stoppar om dem innan läggdags och de vill ingenting hellre än att de ska växa upp säkra och trygga”, säger Van Wagenen.
PLUS: ”Jag har aldrig sett något mörker i honom”
Så många har trott sig känna män som senare har visat sig vara våldsamma och farliga. Inte skulle väl han? Jag trodde aldrig det om honom! Han som var så rar? Jag kan inte tro det!
Genom historien har människan trott sig kunna identifiera en gärningsman genom att blott slänga ett öga på honom. Och i alla tider har det orsakat stora problem och skada. När polisen slog knut på sig själva i sin jakt på Hagamannen gjorde de misstaget att tänka att de letade efter en man som inte har barn, inte läser för dem och stoppar om dem vid läggdags. När Hagamannen tillslut åkte fast visade det sig att han var en helt vanlig familjefar. Under tiden man letade efter någon som såg ut som ett monster lyckades ett riktigt monster skada ännu fler.
Den här vanföreställningen, om att vi är så goda människokännare, är i bästa fall naiv och i värsta fall farlig. Även om det gör ont måste vi våga inse att monster kan finnas i vår familj, i vår vänskapskrets och bland dem som är kända för sitt engagemang för kvinnor och barn. På pappret skulle Kapten Klänning vara den minst troliga serievåldtäktsmannen i Sverige, i verkligheten var han en av de värsta. Han till och med sålde kvinnor samtidigt som han föreläste om jämställdhet och utsågs till Framtidens man av Uppsala kommun.
PLUS: Ljusdalsmannen förgrep sig på hans dotter: ”Finns inte ord”
Och tänk bara på alla de tränare som genom åren hyllats för sitt engagemang för unga samtidigt som de förgripit sig på eller trakasserat dem. Själva förutsättningen för att de skulle komma undan med det var att bete sig normalt, inte sticka ut, vara omtyckta – annars skulle omgivningens varningsklockor gå igång direkt.
Det är därför jag blir illa berörd när en kommunchef, som i övrigt tycks sköta sitt jobb och hantera det trauma som nu uppdagats utmärkt, väljer att tala som om hon vet vilka som är potentiella förövare och inte.
Som mamma till två små barn, varav den ena dagligen sprattlar på förskolans skötbädd, vill jag höra ansvariga säga att det inte alltid går att se eller höra på någon att han är en förövare. Att vi aldrig ska vara naiva och utgå från att vi känner människor, utan i stället jobba med tydliga rutiner för att garantera barns säkerhet. Alla Ljusdalsmän är inte Ljusdalsmannen, men Ljusdalsmannen kan vara precis vem som helst.