Vi ska inte ta efter engelsk sexjournalistik
År 2010 blev året då svensk pressetik sjönk djupt. Det började som en skakning på nedre däck med att somliga kvällstidningar fann det angeläget att återge omfattande amerikanskt nätskvaller om hurusom golfspelaren Tiger Woods skulle ha varit otrogen mot sin svenska hustru Elin.
Det var något nytt i modern svensk press. Sådan nyhetsrapportering hade vi inte sysslat med på 100 år. Frågan är om vi nu är på väg tillbaks till forntida grobianjournalistik. Eller ännu värre, på väg mot engelsk journalistik.
Den publicistiska fördelen med otrohetsskvaller är en enda. Pengar. Underhållningsvärdet är avsevärt, särskilt i kombination med skadeglädje, det vill säga när skandalen drabbar ens ovänner eller politiska motståndare.
Nackdelarna är flera. Ämnet är svårkollat, risken att ha fel är stor, risken att förlora sitt publicistiska anseende är också stor. Och oavsett rätt eller fel i sak gör man våld på den pressetiska regeln omrespekt för privatlivets helgd.
Det är inte en föråldrad viktoriansk regel till för att skydda överåriga gentlemäns rätt att hålla kaffeflickor, som många tycks tro. I ett samhälle som likt det brittiska, särskilt det engelska, etablerat denna journalistiska särart blir sexskvaller ett både politiskt och ekonomiskt vapen. Politiska motståndare kan bekämpa varandra med köpt skvaller och tjänstvillig press, vilket är en minst sagt utomparlamentarisk metod. Skvallervapnet fungerar lika väl inom affärslivet.
Ett av Englands mest lönsamma bokförlag är specialiserat på att ge ut sexskvaller i bokform, alltså åtskilliga böcker varje år av ungefär det slag som den svenska kungaskvallerboken. Den publicistiska metoden går vanligtvis ut på att betala kvinnor som haft, eller säger sig ha haft, en sexuell relation med någon mycket känd man. Helst kunglig förstås, därefter höjdarpolitiker. Men som vår Svennis fick erfara går det också bra med kända människor från helt andra fält. Denna affärside, kallad ”Kiss & Tell”, kan inbringa miljoner åt dem som skvallrar. Och än fler miljoner åt dem som publicerar.
I Sverige är än så länge skvallerböcker av det här slaget mycket sällsynta, liksom ”Kiss & Tell” som affärsprincip. Sådant har inte ens lönat sig. Det är därför det är en så oroande tanke att år 2010 skulle utgöra ett vägval där vi står inför den uppenbara risken att hamna i det engelska träsket; kungaskvallerboken sålde i förfärliga upplagor.
Ty det var ju inte bara Elin Woods och kungen som utsattes för sexjournalistik förra året. Till offren hör också moderatpolitikern Sven Otto Littorin, prinsessan Madeleine och hennes förre fästman Jonas Bergström.
Fallet Littorin visar på den ohyggliga politiska kraften i sexjournalistik. När Aftonbladet försökte ställa honom en fråga om samröre med prostituerad kvinna blev han så skräckslagen att han genast avgick från allt och ljög om att det var för att skydda sina små barn. Regeringen Reinfeldt strök honom därefter ur alla rullor och gjorde honom blixtsnabbt till en icke-person. De våldsamma reaktionerna visar mer än något annat politikernas hysteriska rädsla för att drabbas av denna form av skandaljournalistik.
Exemplet med prinsessan Madeleine visar på något helt annat. Antag att hon kände till fästmannens snedsprång, att de talat ut om saken och, med ett nytt uttryck, vänt blad och gått vidare. Skandaljournalistiken slog ändå sönder deras privata tillvaro. Tydligare än så kan inte principen om privatlivets helgd illustreras.
När kungaskvallerboken sugits ut på det göttaste under någon tid, av journalister som förhoppningsvis satt och skrev med en klädnypa över näsan, himlande med ögonen över att härtill var de nödda och tvungna, kopplade Expressen ett nytt grepp. Man införde ”Kiss & Tell” och köpte den utpekade kungaälskarinnan för ett belopp som var betydande i förhållande till hennes ekonomiska nöd, men småpotatis om man jämför med engelska förhållanden. Därefter fick hon ”träda fram” på ett trettiotal sidor tre dagar i rad och antyda att hon faktiskt legat med kungen. Daily Mail hade inte kunnat göra det bättre, bara oändligt mycket dyrare.
Det finns alltför många i den publicistiska diskussionen i Sverige som säger att den här vulgariseringen av medierna är oundviklig på grund av ”nätet”. Det är inte sant. Men sant är förstås att det skvallras, ljugs och förtalas av bara helskotta ute på nätet. Det är svårt att göra någonting åt.
Men därav följer ingen nödvändighet för riktiga medier med ett av tryckfrihetslagarna reglerat ansvarsförhållande att upphöja nätskvallret till journalistik. Att göra så är att riskera förlust av allmänhetens respekt. Huvudprincipen måste förbli att det som står i tidningen är sant och relevant, vilket nätskvaller sällan är.
Aldrig tidigare har skvaller påståtts kunna styra journalistiken. Elektronik ändrar inte på det förhållandet. Dyrast att förlora är til syvende og sidst pressens anseende.