Olof Palme hade aldrig gjort som sonen Mårten
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-04-15
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Något av historiens ironi kan man nog finna i att regeringens utredare, som föreslår en skärpning av ersättningsreglerna i sjukförsäkringssystemet, heter Mårten Palme och är Olof Palmes mellerste son.
Hade ett liknande förslag lagts fram på gamle statsministerns tid hade det säkert inte varit på uppdrag av någon socialdemokratisk regering och statsministern själv, han hade nog klängt och klättrat i talarstolarna riket runt ösande sin galla över högerns förakt för de svaga.
Därmed inte sagt att far och son i dag vore osams ifall fadern hade fått leva eller att äpplet faller långt från päronträdet ideologiskt sett. Det vi kan säga är att hälsan och ohälsan i det svenska samhället i grund har förändrats till sitt väsen under de senaste decennierna. Utredning efter utredning har visat att de gamla förhållandevis generösa, kravlösa och passiverande systemen har tenderat att bli kontraproduktiva. Sjukfrånvaron bara ökar.
Många av mina landsmän, gudskelov inte alla, tycker om att håna svenskar i största allmänhet och en favoritsmädelse ha gällt svenskarnas daltande med allt och alla och främst sig själva. När svenskarna nu är "sjukast" i Norden får de naturligtvis vatten på sin kvarn.
"Finnen, han jobbar på tills han stupar, svensken sjukskriver sig för en nippa på näsan."
Nåja. En olikhet i sjukskrivningstraditionen mellan Finland och Sverige är emellertid uppenbar: sjukskrivning för psykisk ohälsa är vanligare i Sverige än i Finland.
För svenskar är det naturligare att söka hjälp när de känner att något inombords sviktar, finnen, han hänger sig manligt på vinden. Kanske har det nuförtiden gått onödigt mycket rutin i de svenska läkarnas behandling av folk som klagar över exempelvis depression eller permanent oro - de skriver trötta ett sjukintyg eftersom de inte vet vad de annars skulle göra.
Men jag håller Sverige räkning för att det har blivit ett pionjärland när det gäller att ta psykisk sjukdom och psykiska sjukdomssymptom på allvar, att ta dem för vad de är, mänskliga tillstånd som ofta gör mycket ont, som kräver vård och som kan botas. Stigmatiseringen av psykiskt sjuka är mindre påfallande i Sverige än i de flesta andra europeiska länder och härvidlag skiljer sig Sverige positivt från mitt gamla hemland.
Visst kan man le litet sarkastiskt åt att utbrändhet eller det som numera kallas för utmattningsdepression härom året blev den vanligaste sjukskrivningsorsaken i Sverige och något av en epidemi såg ut att ha drabbat ärans och hjältarnas folk. Helt säkert förklaras detta i huvudsak av ett närmast sociologiskt fenomen: när diffusa symptom plötsligt erhåller en diagnos överanvänds denna diagnos på allt som är mer eller mindre oklart.
Likväl har jag tillåtit mig en lite annorlunda fundering kring dessa höga sjukskrivningstal i Sverige, framför allt dem som föranleds av psykiska eller sannolikt psykosomatiska besvär.
Är det möjligen så att den generösa sjukskrivingspraxisen i Sverige har lyft upp en sjukdom som produceras av tidsandan till ytan? En stressjukdom som förvisso finns i alla andra europeiska samhällen men i dessa inte manifesterar sig lika tydligt eftersom tröskeln att söka för symptomen är hög och man dessutom inte särskilt lätt blir sjukförklarad?
Jag är inte alls säker på att det är arbetslivet ensamt som framkallar de sjukdomar som i dag i första hand undersöks av företagshälsovården. Jag undrar om inte en del av den permanenta stress människor klagar över och ofta relaterar till arbetslivet hänför sig till vår tids uppskruvade krav på evig och ständig kommunikation och tillgänglighet.
Från tidig morgon till sen kväll surrar mobilen, sms:en piper och det plongar i datorn när mejlen ramlar in. I arbetsliv och familjeliv, på bussen, i tunnelbanan, i bilen och till och med på cykeln är vår uppmärksamhet medvetet eller omedvetet ständigt lite delad. Vi lyssnar ständigt efter signaler och även om apparaterna går att stänga av så kan vi inte låta bli att ständigt slå på dem igen.
Alla dessa signaler håller i gång ett kontinuerligt förhöjt adrenalinflöde som sliter och slutligen sliter ut livet självt, dess smak av liv.