Ärligt talat - det är dags att förbjuda studentflak
Jag hatar studentflaken.
Hatar stenhårt.
Och jag ska väl ärligt säga att det främst beror på att jag aldrig fått åka nåt. Mina föräldrar hade nog ingen ond avsikt när de planerade min student. De visste nog inte bättre. De trodde nog att jag skulle bli glad när de stod där med plakatet på skolgården och ledde mig till min skjuts - en riktigt gammal bil.
”Titta, va! Det där är inte vilken bil som helst. Det är en riktig veteranbil”, sa mamma.
”Bravo”, ropade mormor.
”Vad sa du nu då? Vad sa du nu då?” sa pappa uppspelt.
Ja, vad skulle man säga. Det var ju en mardröm. När de andra i klassen hoppade ombord på studentflaket alldeles intill, där det fanns lådor med öl och de spelade ”Calling mr Vain” på högsta, så fick jag kliva i en riktigt gammal bil. En avlägsen släkting hade tagit på sig en svart kavaj och någon konstig hatt och lekte chaufför. Han öppnade dörren till mig, bugade och fånade sig.
”Det går in en till”, ropade pappa och så föste han fram tysta kusinen som motvilligt steg in. Och där satt vi, jag och tysta kusinen, med ingenting att säga till varandra, och vi åkte ut på Larsbodavägen, mot rondellen borta vid Nynäsvägen. Jag öppnade en mini-skumpa som jag hade runt halsen och frågade om hon ville smaka, men det vill hon inte. Vi stannade vid ett rödlyse. Då hörde jag dånet bakom. Det var T3b:s flak. Den svängde upp bredvid oss. Det var inget flak, det var en koloss. Det var ett monster. ”Cotton Eye Joe” från högtalarna och alla var blöta av öl och hoppade i takt så att flaket gungade, och där satt jag i veteranbilen och hoppades kunna förbli oupptäckt. Men avlägsna släktingen vid ratten tyckte det var festligt när han såg flaket, kanske kunde hans svaga hjärna koppla ihop mig och dem på flaket - vi hade alla tagit studenten - och den insikten gjorde honom så munter att han tutade.
Jag och tysta kusinen frös till is, hukade oss.
50 unga tjejer och killar där uppe tittade ner på vår lilla transport. Och så tutade lastbilen tillbaka. Det dånet, det lät så högt att jag blev skrämd, skakad. Och så försvann de iväg.
Så när någon i dag frågar vad jag tycker om studentflaken, så säger jag ärligt att man borde förbjuda dem. Inte för att man kan ramla av och det kan hända olyckor. Jag vill förbjuda dem i hänsyn till dem som inte fick plats.
Tänk på det, hörrni, att bakom varje stort flak finns det en gammal veteranbil och i den sitter en skärrad student tillsammans med en tyst kusin och upplever sin värsta stund i livet.