De unga har suttit för länge vid lägerelden
När en del författare, dramatiker, till och med kolumnister, tar ett steg tillbaka och försöker tala om vad de ägnar sig åt, kan man hålla andan tills ordet ”lägereld” dyker upp. Det är sällan förenat med risk för hjärnskada.
Vill man vara helt säker kan man gardera med ”urminnes tider”.
För människor har berättat historier för varandra sedan urminnes tider. Allt sedan de samlades kring lägerelden och gjorde sina första försök att berätta världen till begriplighet. Och i denna tradition fortsätter vi, säger författarna, dramatikerna och alla de andra.
Och de har rätt. Men det de inte säger är att mellan berättartagen slogs det ihjäl en och annan mammut, stacks spjut i granstammar och garvades björnskinn också. Om det mot förmodan fanns någon stam som helt fastnade i berättandet blev den rimligen ganska kortlivad.
Det publicerades en opinionsundersökning i helgen. Den visade att var femte svensk under 30 tror att George Bush låg bakom 11 september-attentatet. Även om man kan hålla med om vad dramatikern Stig Larsson en gång påpekade, nämligen att begreppet ”konspirationsteori” fått en oförtjänt negativ klang, med tanke på att konspirationer faktiskt förekommer, är det kanske inte direkt sund skepsis som ligger bakom just det här resultatet. Det som förenar de yngre är snarare att de sett fler spekulativa filmer om diverse lösa teorier.
Annorlunda uttryckt: de har suttit lite för länge vid lägerelden.
Det finns ju i detta fall filmer som slår hål på de flesta konspirationsteorier också. Men dessa blir med nödvändighet mindre spännande. Man skulle kunna säga att de anti-konspiratoriska redogörelserna saknar bra dramaturgi. Rent berättartekniskt är sanningen ofta en brist.
Och det är här någonstans man kan börja undra. Alla ska numera ha en ”berättelse”. Politiker. Företag. Myndigheter. Bloggare. Lägerelden har blivit portabel och brinner dygnet runt. Berättelserna väller över oss och river och klöser sig fram med dramaturgi, snarare än med sanning och rimlighet. Blir världen verkligen mer begriplig av det? Blir den inte bara spännande och enkel, men falsk?
Kanske är det dags att slå av på berättandet en aning och gå ut och göra något riktigt. Begripligheten kommer antagligen av sig själv när man står öga mot bete med en mammut.