Det värsta är fasen då man inte får fisa
Åh, nej! Är jag där igen nu? Jag insåg just att jag slängt mig huvudstupa rakt in i ett nytt förhållande. Vad tänkte jag på? Det förra som slutade så illa. Hur ska jag orka göra om allt det där igen? Öppna mig, bli sårbar och liten, försöka våga lita på någon ny, och som om inte det vore nog, så förväntas jag mitt i allt detta omtumlande vara mig själv. Visst låter det omöjligt, ändå gör vi det alla, om och om igen?…
Det är inte bara det själsliga som oroar mig. Något av det värsta man som människa kan genomlida är fasen i början av ett förhållande när man inte får fisa. Vardagslivet fylls av magsmärtor, gasbubblor och lättare former av tarmvred, allt för att aldrig behöva tryckutjämna. Det blir ofta som mest kritiskt vid sänggåendet, hur kniper man när man sover? Att vakna av sin egen fis mitt i natten, att ligga och sova räv med iskalla kårar av skam ilande upp och ner längs ryggraden.
Är han vaken? Hörde han? Luktar det? Man blir en mästare på att knipa, magen försöker förstå vad som händer tills det hela blir ohållbart. Anti-fisfasen sammanfaller dessutom oftast med mycket-sex-fasen. Och det är ju just då, i början, som man som mest vill vrida och vända på varandra under sex. Det är svårt att skreva och knipa samtidigt, helt enkelt, kille som tjej. Min kompis Lovisa fes till exempel sin nyblivna kille rakt i ansiktet, det var några år sen, men jag lider fortfarande med henne.
Det är inte bara fisarna som krånglar, redan efter de första dejterna tornar en hel del andra små egenheter upp sig, det är mycket man måste klura ut för att kunna anpassa sig till sin nya hälft: Hur stora lökbitar i maten är ok?
Hur mörkt ska det vara i sovrummet? Hur nära får man ligga? Måste jag se på ”Robot wars” nu? Är det verkligen normalt att duscha så här varmt? Varför ligger det snus i värmeljuset? Ska jag tolerera att mina bröst heter Lili och Susie nu framöver? Måste jag uppskatta hans snoppskojerier vid grönsakshyllorna på Hemköp? Jag som brukade somna klockan elva!
Det är ett minfält, så många nitar att gå på och gropar att falla i.
Min killes kompis till exempel var helt sonika tvungen att dumpa en tjej som tvångsmässigt döpte hans saker till olika söta namn. När hans tandborste plötsligt lystrade till ”Smurfis” var måttet rågat. I det fallet gick det helt enkelt inte att ta sig förbi minorna helskinnad. Men lyckas man parera fisarna, lökbitarna och ”Robot wars”-träsket vet man att nu ligger vägen till lycka öppen och nykrattad. Det är där jag ska vandra nu.
Och undrar ni hur det gick för Fis-Lovisa så är hon och hennes kille numera gifta och har två barn, fisen till trots. Som min kille Hector just sa: Är det inte egentligen just fisarna och egenheterna som vi gillar hos varandra?