I medelmåttornas monarki hyllas de fega
Om Strindberg hade levt i dag vore han fördömd. Inget etablerat förlag skulle vilja publicera honom, i rikets prisnämnder skulle man himla med ögonen om namnet kom på tal och i tidningarna kunde han möjligen beredas plats som en alltmer sällan återkommande pajas.
Vi lever i ett land där fegheten och medelmåttigheten premieras. Det blir värre och värre. Den som inte reser sig, lägger handen mot hjärtat och förklarar lojalitet med konsensus finner sig strax förpassad till icke-existensernas jämmerliga skara.
Bo Rothstein, aktad professor i statsvetenskap, skrev förra veckan en intressant debattartikel i Dagens Nyheter. Han skrev att Sverigedemokraternas framgångar kan förstås i ljuset av ett demokratiskt underskott i svensk politik. Men det är inte det viktiga här.
Det viktiga är att Rothstein avslutade sin långa artikel med att försäkra att han personligen minsann är för en generös invandringspolitik och att den kommer att gynna Sverige på sikt.
Där kom lojalitetsförklaringen! Till och med en professor som diskuterar viktiga frågor inom sitt eget gebit måste försäkra att han har rätt åsikter.
Nu sitter en massa gnälliga sverigedemokrater och håller med. I det här landet får man inte säga någonting längre! Men flina inte för mycket, ty er idol Åkesson är likadan. I sin sura bitterhet vill han lägga ner P3 eftersom den kanalens världsbild inte stämmer med hans egen.
Kraven på rättning i leden finns överallt. Den konservative skribenten Roland Poirier Martinsson argumenterade för att kulturchefen Åsa Linderborg borde sparkas från Aftonbladet när hon visat dåligt omdöme och publicerat en artikel som alla var arga på.
Vilken skillnad mot förr! När jag började på Expressen 1982 berättade någon hur det gick till när Maria-Pia Boëthius utsågs till kolumnist. Chefredaktören Bo Strömstedt hade åkt taxi och chauffören svor och förbannade den jävla Boëthius som skrev så mycket skit och när bilen var framme vid tidningen hade Bo bestämt sig:
Hon ska bli kolumnist!
En bra skribent tar risker. En skribent som det är något med riskerar ibland sitt goda namn och att trampa fel.
Jag har sett fantastiska stilister, briljanta skribenter, dö den journalistiska sotdöden därför att deras upphöjelse och djupt respekterade namn petrifierade dem. De var rädda. Gjorde de något fel kanske berömmet upphörde.
Den som tar risker förargar.
Att förarga är inte samma sak som att ta en risk.
Sverige är till exempel fullt av kolumnister som rakryggat tar avstånd från rasism. Heder åt dem. Men de riskerar naturligtvis inget även om de får mängder av skällbrev från sverigedemokrater och allsköns knäppskallar. Tvärtom, de vet att de befäster sin ställning i den egna gruppen.
En risk tar man först när man går emot konsensus.
Varför är vår tids intellektuella så oroliga?
De – vi – är anpassliga som alla andra. Till det kommer ytterligare en omständighet. Behovet av försörjning. Tidningarna skär ner, det finns färre och färre jobb att söka och få kan skriva seriösa texter och överleva som frilansare.
Säkrast att vara försiktig. Särskilt när det alltid råder växlande molnighet i Twitterstormarnas värld. Annars kan man stå utan pengar till gröt och hyra och enda platsen dit man välkomnas är Hades, underjorden där de fördömdas kvidanden interfolieras av enstaka fraser: jag bara skojade ... åsiktsfrihet ... förflugna tankar ...
Levde Strindberg skulle han gå längst fram i ledet av tagelskjortor, dömd för brott mot kravet på samstämmighet, skyldig till ansvarslöst skämtlynne: Oh ve! oh ve!