Man kan inte ”tycka” att arbetslösheten ökar
Så här är det: Hur jävligt är det i Sverige?Om några dagar är valrörelsen äntligen över. Det offentliga samtalet blir aldrig så korkat, tonläget aldrig högre och viljan att missförstå aldrig större än inför ett val.
Vill man lära sig om svensk politik och hur Sverige ser ut, är valrörelsen den sämsta tidpunkten att göra det. Det är tragiskt.
Årets valrörelse är inget undantag. Slaget står om verklighetsbeskrivningen. Men när målet inte är att förstå eller beskriva hur verkligheten ser ut, utan att få så många människor som möjligt att köpa den bild som ger flest röster, då blir alla förlorare.
I USA har utvecklingen skapat totalt parallella verklighetsuppfattningar och en polarisering landet inte sett sedan inbördeskriget. När väljare tvingas välja sanning blir demokratin extremt sårbar. För kollektiva missuppfattningar och överdriven rädsla. Men också för framväxten av odemokratiska krafter eller utländsk påverkan.
Utan mekanismer för att avgöra vad som är sant eller falskt, utan en gemensam vilja enas om en verklighetsbeskrivning, då är det kört. Då kan man få Donald Trump, eller något ännu värre.
Är Sverige där? Kanske inte, men på god väg.
Aftonbladet/Inizios undersökning i somras visade på en skrämmande politisk politisering av verklighetsbilden. På frågan om arbetslösheten, statsskulden, våldet, barnfattigdomen, förlossningsskador eller antalet fattiga pensionärer har ökat eller minskat sedan förra valet var bilden negativ.
De flesta tror att Sverige blivit sämre, även där det blivit bättre.
Det spelar ingen roll om du är man eller kvinna, ung eller gammal, storstadsbo eller lantis, om du hoppade av gymnasiet eller tagit universitetsexamen, alla grupper svarar lika fel. Det är bara i en aspekt svaren skiljer sig åt, politisk tillhörighet.
Bara 28 procent av SD-väljarna visste att arbetslösheten har minskat sedan förra valet. Av alla tillfrågade var siffran 58 procent, och bland de rödgröna, 84 procent.
Det betyder inte att SD-väljare är mindre insatta. Oppositionen är alltid mer kritisk och ju längre bort från makten, desto sämre tror man att det går. Och nu när nästan alla indikatorer går åt rätt håll, är SD-pessimismen längst från sanningen.
På de få områden som gått åt fel håll, som de växande vårdköerna är det omvänt, bara 27 procent av S/MP-väljarna svarade rätt. Bland SD-väljare var det 49 procent.
Men det SKA inte skilja sig åt mellan partierna. Man kan inte ”tycka” att arbetslösheten eller förlossningsskadorna har ökat. Det är ingen åsikt om barnfattigdomen minskar eller om fattigpensionärerna blir fler.
Och tänk om dina åsikter är byggda på fel information, är du då beredd att ändra åsikt? Tre av fyra SD-väljare tror att asylinvandringen är minst dubbelt så stor som den faktiskt är. Hur många av den miljonen väljare skulle ha röstat på SD om de visste att invandringen bara är hälften så stor som de tror?
Eller bland de drygt 100 000 SD:are som överskattar asylmottagningen med 700 procent. Skulle de ändra sig om de visste sanningen? Troligen inte.
För just nu verkar det vara åsikterna som styr verklighetsbilden. Inte tvärtom. Och då är vi illa ute.
Såhär är det med Staffan Landin – vem och varför?