De vill inte bli kramade – de vill starta debatt
Hur kunde det få hända? Hur kunde en aktivist få ta sig hela vägen upp till Melodifestivalens scen i årets mest påkostade public service-spektakel?
Räkna med att tävlingens arrangörer har ögonen på sig inför semifinalen i morgon. För om en fredlig aktivist tar sig hela vägen med sin banderoll om att återställa våtmarkerna, vad väntar härnäst? En huligan? En terrorist? Någon annan som hatar vårt öppna samhälle?
Ungefär så där lät det förra helgen, med vissa variationer av indignation. Det alla tycktes överens om är att den här typen av aktioner är kontraproduktiva. De stjälper mer än de hjälper!
Så låt oss syna det påståendet, det går ganska fort: Det finns inget som styrker att klimataktivism av det här slaget är kontraproduktivt, av den enkla anledning att det i princip saknas tillförlitlig forskning på området. De få försök som gjorts har inte lyckats eliminera faktorer som förutfattade meningar, kulturella skillnader eller den hastighet med vilken både det allmänna medvetandet och åsikterna kring miljörörelsen formats de allra senaste åren. Det som kunnat konstateras är att klimataktivism av slaget vi såg i Melodifestivalen inte får folk som redan oroar sig för klimatförändringarna sluta oroa sig.
Om du såg, eller själv uttryckte, åsikten att den här typen av aktioner är ett skäl att sluta ta klimatkrisen på allvar är du med andra ord en anomali. Eller mer troligt en bot.
På Césargalan förra fredagen, den franska motsvarigheten till Oscarsceremonin, tog sig en aktivist upp på scenen med ett klimatbudskap på t-shirten. Sändningen bröts snabbt och ersattes med en genrebild tills säkerhetspersonal hade fört bort henne.
Några dagar senare publicerade ett tjugotal filmarbetare med skådespelerskan Juliette Binoche i täten en artikel i tidningen Le Monde där man anklagade sändande bolag för censur och kallade tv-producentens agerande i samband med aktionen för ”oseriöst”. Undertecknarna efterlyste större klimatmedvetande inom filmbranschen, både kring inspelningar och manusarbete. ”Efter att den amerikanska filmbranschen tog hem segern i kulturkriget efter andra världskriget och sedan dess har spridit the american way of life-idealet (…) måste vi nu kunna föreställa oss en ecological way of life, där vår relation till jorden och civilisationens inslagna väg ifrågasätts”, skrev Binoche et al.
Det är förstås vanskligt att jämföra Frankrike och Sverige i de här lägena. Det första är ett land där protester är vardagsmat och strejker lamslår hela samhället veckovis. Det andra är en nordlig avkrok där folkdomstolens bila faller över den som återuppfinner semlan, vallar fel eller avbryter Mello med en påminnelse om att världen som vi känner den håller på att försvinna.
Aktivism fungerar framför allt genom att höja medvetandet kring komplexa frågor och starta debatt. Testa dig själv: Vad visste du om våtmarkernas väl och ve i mitten av februari? Hur många gånger har du hört talas om behovet av att återställa dem sedan förra helgen?
Du klickade förmodligen först på en rad texter om Melodifestivalens säkerhetsbrister och om programledarparets hyllade improvisationsteater under uppehållet när Loreen fick ladda om. Sedan läste du, möjligen irriterat, om Dávid Alcer som är forskare i fysik och var den som genomförde aktionen. Och plötsligt vet du – motvilligt – att de torrlagda våtmarkerna släpper ut lika mycket koldioxid som hela den svenska bilparken.
Detta är själva målet med alla typer av aktivism; att få upp en fråga på agendan och in i folks medvetande. Inte att bli kramad av allmänheten.