Tidernas störste förlorare blev en segrare
Val 2018: ”Aldrig tidigare har S gjort ett så dåligt val”
Tidernas störste förlorare gick upp på scenen som en segrare.
Salen dånade när unga och gamla, ungdomar som aldrig varit på en valvaka förut och gamla medlemmar i regeringen, klappade händer och skanderade:
Stefan, Stefan, Stefan!
Han stod i strålkastarljuset. Han blickade ut över salen. Han såg lättad ut.
Aldrig tidigare hade hans parti gjort ett så dåligt val, inte sedan demokratin infördes för hundra år sedan och inte dessförinnan heller. I valet 1911, för 107 år sedan, fick Socialdemokraterna 28,5 procent, en eller två tiondelar mer än vad det såg ut att bli i natt.
Han stod alldeles stilla bakom den vita pulpeten med valets paroller: Ett starkt samhälle, Ett tryggare Sverige. Han la det skrivna talet framför sig. I denna valrörelse där inget varit sig likt och där själva den svenska demokratin ser ut att gå igenom en omvälvning – hur ska landet regeras? - när den valrörelsen var slut såg Stefan Löfven ut precis som socialdemokratiska ledare alltid sett ut. Grå kostym. Vit skjorta. Röd slips. Partimärket på kavajslaget.
Det var som om han segrat över själva tiden. Allt hade varit emot honom. En till synes oövervinnelig högervåg som svepte över Europa, Amerika och Ryssland. En leda vid det gamla, och Socialdemokraterna är det gamla. En väljarbas som snabbt håller på att försvinna när ekonomin stöps om i grunden.
Ja, själva lokalen där han stod och blickade ut över publiken var ett monument över socialdemokraternas förlorade värld. Färgfabriken. Här tillverkades färg och tvål ända in på 1970–talet. Sedan blev lokalerna lager. Och sedan utställningslokaler, gallerier.
Och bredvid dessa lokaler reste sig ett par trasiga, rostiga och ömkliga silos. De tillhörde Förenade Kolsyrefabrikerna. Stängda på 1980–talet. Nu ska det byggas bostadsrätter på tomten. Om marknaden hämtar sig så att det blir lönsamt igen.
Men framför allt hade Stefan Löfven segrat över sig själv.
Spekulationerna hade varit allmänna om hans snara avgång, om partiets kollaps, om att de högerpopulistiska Sverigedemokraterna rentav kunde bli största parti.
Alla dessa diskussioner var inte ett dugg konstiga när man såg Stefan Löfven i aktion på gator och torg. Han var den ovillige partiledaren. Obekväm och stel som kampanjarbetare. Han fick rycka in när ingen annan fanns. Alla talade om Löfvens värnplikt. Om att han var en hygglig karl som befann sig på fel plats.
Och i debatterna fann han inte ord. Han var inte snärtig, sällan eller aldrig rolig. En politiker ska trivas i strid och polemik. Löfven såg ut som om han längtade bort. När han talade lät det som om han lärt sig en läxa. En gång blev han utskrattad, när högerpopulisten Åkesson som vanligt klagade på att invandringen är för stor och katastrofal, och Löfven sällsynt klumpigt försökte byta ämne.
Publiken skrattade.
Pinsamt för en partiledare. En mardröm för en statsminister.
– Jag älskar er så mycket, sa han till publiken i Färgfabriken.
Hans tal var ungefär som de brukar vara. Han drog regeringens framgångar som det är osäkert om de alls är regeringens framgångar och inte högkonjunkturens. Den rekordhöga sysselsättningsgraden, högre bostadstillägg för pensionärerna och så vidare.
Stefan, Stefan, Stefan! vrålade publiken.
Längst fram stod hans ministrar. Shekarabi. Eneroth. Hultqvist. Hellmark Knutsson. LO–basen Thorwaldsson. SSU–basen Botström. Flera av dem hade fuktiga ögon. De hade lyckats. Löfven hade fört dem i hamn, något de rimligen hade tvekat om.
– Väljarna har gjort Socialdemokraterna till det största partiet, sa Löfven.
Jubel.
Han hade lätt kunnat ryckas med av stämningen, han hade lätt kunna lova något i stundens hetta – slå mot dem han inte hade slagit men som han heller inte blivit slagen av.
Men han var försiktig.
Kanske var det i det ögonblicket han visade sig vara den statsman så många inte trott att han var.
– Det svenska demokratiska maskineriet ska få tröska klart, sa han. Nu är det upp till oss, alla anständiga partier att invänta valresultatet. Svenska folket har rätt att förvänta sig genomarbetade lösningar.
Han såg ut över salen. Betongväggarna. De gamla metallpelarna. De nakna balkarna i taket. Det gamla industrisamhället som nu blivit chica inredningsdetaljer.
Jo, det var det sämsta valresultatet Socialdemokraterna gjort. Men det var ingen katastrof och därför en seger.
– Vi sörjer inte, vi organiserar oss, sa Löfven.
Längst fram trängdes journalister och fotografer. Bakom dem trängdes regeringen. Men framför allt trängdes längst fram några unga tjejer och de ropade Stefan, Stefan! och samtidigt grät de, mascaran rann längs kinden på en av dem.
Stefan Löfven fick blommor. Han höjde buketten och tackade.
Såg han de unga tjejerna då? I så fall tänkte han: det finns en framtid ändå.
Det här är Peter Kadhammar