Birro lever i verkligheten – kungen vänder bara blad
Två kända män har gjort bort sig den här veckan. En fick sparken. En fick sitta kvar.
Bronsvargen. Det poetiska namnet på den gyllene medalj som numera hänger runt Saudiarabiens kung Abdullahs 87-åriga hals. Han fick den för att ha ”stått för extraordinära tjänster för världsscouting”. Och tog emot den ur vår svenske kung Carl Gustafs framsträckta hand.
Från ett statsöverhuvud till ett annat. Från demokrati till diktatur. ”Varsågod, slit blinget med hälsan. Hoppas det pryder sin plats i smyckeskrinet i ett palats i ett land där en kvinna kan dömas till tio piskrapp som straff för att hon kört bil och där människor kan dömas till döden för att de är homosexuella”.
Pinsamt. Mycket pinsamt. Arga röster på hemmaplan. Aj, aj, aj.
Kungen hanterade det hela genom att göra som han brukar när det hettar till lite: skickade fram sin informationschef Bertil Ternert. Som i sin tur hänvisade till regeringen. Som i sin tur inte ville kritisera kungen.
Några dagar senare anmälde författaren och proffstyckaren Marcus Birro sitt intresse för att leda Kristdemokraterna, denna sjunkande sten till parti. Oförenligt med programledarrollen i TV4:s ”Kvällsöppet” och Birro gjorde avbön. Försent, skadan var redan skedd. Han fick sparken för att ha talat först och tänkt sen.
– Jag är lite för naiv och tror att allt ska funka, sa Birro.
Han fick rättmätigt stå sitt kast och kan nu förhoppningsvis gå vidare i livet, lite mer tilltufsad men kanske också något visare. Kristdemokraterna överlever kanske inte, men det är i så fall knappast Birros fel.
Så vad händer med mannen som gjorde bort sig i Saudiarabien? Som faktiskt gjorde någonting pinsamt på riktigt? Som delade ut en bronsad varg till en diktator utan att först tänka efter själv.
Vem ska ge honom sparken för att han är naiv och tror att allt ska funka?
Marcus Birro önskar förmodligen att det fanns en ångra-knapp. Att den senaste veckan bara var en obehaglig dröm, som han skulle kunna vakna upp i från. Med karriären och hedern intakt.
Han lever nämligen i en riktig värld, med konsekvenser. Där journalister har hans mobilnummer och där en bostad kan försvinna från en dag till annan.
För kungen existerar ingen ångra-knapp. Han behöver inte ens prata själv, inte försvara sina egna handlingar.
Bara vända ett till av de där oräkneliga bladen och sitta kvar på sin tron.
Så ser hans overkliga verklighet ut.