Jag vill ha representation – på riktigt
Jag vill ha en svart kvinna som statsminister.
Flator i Regeringen. Romska kvinnor i Riksdagen. En muslimsk polischef i slöja, djurrättsaktivister i departementen och en kvinna från Balkan som försvarsminister.
Jag vill att fler bögar ska kunna komma ut i fotbollsallsvenskan och herrlandslaget.
Jag vill ha en finansminister som varit hemlös och sen byggt upp sitt liv igen. Någon som varit i en uppslitande skilsmässa och depression och samtidigt tvingats sitta i timtal och vädja till försäkringsbolagen.
Jag vill rösta på en transkvinna. Jag vill att transpersoners röster ska räknas. Att deras ord lyssnas på, liv respekteras, vilja hörsammas och självmordsförsök få alla att inse allvaret och agera.
Jag vill att minst hälften av alla delägare på advokatbyråerna ska vara kvinnor. De som länge varit överrepresenterade och dessutom högpresterande på juristprogrammet.
I linje med detta vill jag att män någon gång slutar kvotera in män bara för att de är män. Särskilt de män som säger sig vara emot kvotering eftersom det verkar orättvist mot män. Men män är ju män. Det är ju självfallet en helt annan sak, menar dessa män.
Jag vill att personer med funktionsvariationer ska få tala om vad personer med funktionsvariationer behöver och jag vill att alla andra ska lyssna.
Jag vill att ungdomarna i förorten ska ha fler att se upp till. Och jag vill att det händer genom att fler ser ungdomarna i förorten.
Jag vill ha en person som kommit hit från Syrien som migrationsminister. En person som vet.
Jag vill ha en talman-man som blivit av med sitt förra jobb, som bor längst ut på blå linje och som hade en pappa som aldrig var där. Som fått arbeta sen han var 14 för att hjälpa sin mamma klara räkningarna. Som delat upp sitt gäng i krogkön för att vakterna inte släpper in ”invandrarkillar” i grupp och sen sett vita grabbgäng i ljusblå skjortor glida före i kön för att de är vita och blonda eller ibland för att de känner vakten, känner bartendern, känner någon som känner någon som spelar roll. Medan du och din kompis, som inte spelar någon roll, ställde er längst bak i kön och inte vågade prata med era kompisar längre fram för då blev ni nekade i dörren.
Jag vill ha kvinnor som som blivit sexuellt trakasserade av sina chefer som domstolschefer. Som volontärarbetat på kvinnojourer, bett sexistiska professorer på juristprogrammet att dra åt helvete och gjort kompistatueringar på underarmarna, på fyllan.
Vill jag ha en drottning så vill jag ha en drottning som tjuvrökt med slottsvakterna, demonstrerat mot nazister, blivit arresterad för civil olydnad och färgat håret blått på högstadiet.
Någon som oss. En av oss.
Jag vill veta varför mycket av det här låter märkligt, verkar osannolikt, är omöjligt. Eller kanske vet jag redan. Jag vill att människors lika värde ska vara en realitet och inte en ihålig princip. Jag vill ha representation – på riktigt.
Inte förrän vi är representerade i maktens korridorer utgår all makt från folket.
- Regeringsformen 1 kap 1 § “All offentlig makt i Sverige utgår från folket”.
”Det finns så många lagar, men ingen av dom är skriven för dig.” – Vapnet