Vi tänker: ’Ett Aleppo i ruiner berör inte oss’
Det är förfärligt det som sker i och kring Aleppo. Sjukhus bombas. Flyktingar jagas i döden. I omringade byar svälter människor till döds. Skolor läggs i grus. Krigsförbrytelserna kommer slag i slag.
Det är så v-a-p-e-n-v-i-l-a ser ut i den delen av världen. Det kan bara bli värre.
Illa är att Turkiet - ett annars gutsy land som jag på många sätt gillar - bakom ryggen på sina allierade använder kaos, laglöshet (och vapenvilan), men inte till att bekämpa huvudfienderna. Den ena fienden är Bashar al-Assad, Syriens baathsocialistiske president mot vilken hans medborgare för fem år sedan, inspirerade av den arabiska våren, reste sig. Den andra fienden är givetvis det barbariska IS.
Turkiets semifascistiske ledare Erdogan väljer i stället att bomba och förfölja sina kurdiska bröder - de som med mest vilja och störst framgång krigar mot IS - ty Erdogan fruktar, att om kurderna söder om hans landgräns utropar ett självständigt rike, kommer detta att ha smittoeffekt på kurderna i Turkiet.
Värre är att Ryssland, i september i fjol, hycklande gick in i Syrien med den föregivna uppgiften att utrota IS. Av det blev inget. I stället backar Vladimir Putin upp Syriens regim genom att bomba ihjäl de mera anständiga motståndsgrupper som i västra Syrien både bekämpar Assad och IS.
Putin bombar utan precision. Därför drabbas de civila extra mycket. ”Putin har lagerrensning i sina militära depåer”, konstaterade en svensk försvarsspecialist som jag talade med. ”Det är gammal skit han slänger ner över Aleppo som träffar vad som helst.”
IS fördömdes med rätta när de intagit den arkeologiska juvelen Palmyra och begått nidingsdådet att spränga det 2 000 år gamla romerska templet Baal Shamin.
Putins brott är värre när han nu urskillningslöst bombar Aleppo, som kan kalla sig ”världens äldsta stad” och har varit ett kulturarv.
Aleppo grundades för minst 5 000 år sedan. Staden är dubbelt så stor som Stockholm och har med drygt två miljoner invånare varit Syriens folkrikaste stad och sitt lands kultur- och handelscentrum. Det är inte ovanligt att handelsmännen där talar sex språk flytande. Deras souk, marknad, har varit den största i världen under tak, sju kvadratkilometer stor, en arkitektonisk pärla till vilken turister vallfärdat.
Stormakter och arméer, mongoler och egyptier, har genom århundradena kommit och gått. Men först med de ryska flyganfallen läggs hela kulturarvet i ruiner.
Lättnad känner vi inte förrän den dag vi ser Putin ställas inför krigsförbrytartribunalen i Haag.
Assad räddas kvar men Syrien delas upp. Landets västliga del, 40 procent, blir ett socialistiskt shia-Syrien - Vladimir Putin har därigenom tillskansat sig ett eget Krim i Levanten. I resten av landet, i huvudsak öken, fortsätter IS och kurder att kriga.
Värst är att allt detta öppet äger rum inför våra ögon. Vi suckar. Men inte särskilt tungt. Vi säger: ”Vi vet hurdana dom är… Och vi har det värre. Vi har ju flyktingkrisen.”
Flyktingkrisen är dock för Västeuropas politiker och byråkrater mest en uppvisning med rök och speglar. I siffror är den en hanterbar bagatell.
Betänk detta: Europa har 500 miljoner invånare och har tagit emot cirka en miljon flyktingar. Libanon har fem miljoner invånare och har tagit emot 1,2 miljoner flyktingar.
Vår likgiltighet är ny. På 1970- talet förmådde vi att med demonstrationer vända oss mot bombningar i Vietnam och kolonialism i i Afrika.
Men nu - en axelryckning och tanken att Aleppo i ruiner och ett nytt Krim i Levanten inte berör oss. Dessutom har vi viktigare saker att tänka på.
Östeuropas forna kommunistländer begrundar hur de omärkligt men frivilligt glider in i en prenazistisk fas.
I Västeuopa däremot sker inget omärkligt. Britterna ska ta ställning till om de ska stanna i EU (sannolikt blir det folkomröstning den 23 juni). Tyskarna diskuterar inte om utan när Angela Merkel kommer att sparkas som deras ledare. Fransmännen är djupt upptagna av en diskussion om att slopa den fina cirkumflexen, det lagårdstak som läggs över vissa bokstäver för att markera ett annat uttal, i sitt språk. Och vi mello-svenskar är upptagna med att ta ställning i frågan om Charlotte Perrellis programledarroll och val av scenklänning.
Det är inte första gången i historien som slapphet och frivolitet leder till undergång. Det romerska riket under Romulus Augustulus gick under år 476 därför att det under lång tid misskött sitt försvar.
Det östromerska riket, styrt från Konstantinopel, överlevde till 1453. Men när då osmanerna stod vid dörren var styresmännen med påven i spetsen upptagna av en diskussion för viktig för att avbrytas.
Diskussionen gällde: Vilket kön har änglarna? Är de pojkar eller flickor?
Känner vi igen oss?
Republikanska föreningen …
… jagar pengar för att få råd med en helsidesannons som när kronprinsessan Victoria föder barn ska peka på det orimliga i att vissa föds till statschefer, inte väljs. Rubrik: ”I går föddes en möjlig statschef. Det borde varit trehundra.” Kvickt. De 300 syftar på hela antalet barn som en vanlig dag föds i Sverige. Men varför helsidesannons? Det är lika gammalmodigt som monarkin. Har republikanerna ännu inte nåtts av nyheten att vill man skapa en opinionsstorm gör man det i den virala bloggosfären. Vakna!
Brainstorming på DN …
… och, antar jag, Peter Wolodarski har kallat in de vassaste knivarna i lådan till sitt chefsrum. ”Tjejer, vi ska göra ett nytt veckomagasin. Summera veckan. Vad ska vi kalla det?” Det blev en explosion av idéer. Wolodarski lyste upp: ”Där har vi det! Vår nya tidning ska heta – Fokus. Bra va?!” Genialt, men bara om man glömmer att Fokus redan finns.
Jag läser just nu …
… ”År noll” som skildrar Europa och Japan samt de länder som i andra världskriget var ockuperade av Tyskland och Japan. Vad hände när fred brutit ut? Ett nytt chocktillstånd med hunger och hämndlystnad. Hur hanterar vi kollaboratörer och befriare? Författare är Ian Buruma, holländsk-amerikan av judisk börd. Historiskt och moraliskt håller han Orwell- och Koestler-klass.