Persson liknar en kränkt femåring

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

De sista dagarna i förra veckan måste ha tillhört de lyckligaste i tv-kommentatorn K G Bergströms liv.

Äntligen fick han, skummande av egenrättfärdighetens vällustiga raseri, läsa lusen av sin konkurrent i grannkanalen!

Med sitt smusslande bakom kulisserna i Rosenbad hade Erik Fichtelius dragit den politiska journalistiken i smutsen, förkunnade Bergström i ett sådant där uppskruvat tonläge han gärna använder när han avrättar politiker. Nu hade läget skruvats ytterligare några tonsteg när offret var ingen mindre än en kollega.

Oberoende av vad man i princip har för uppfattning om kontraktet mellan Erik Fichtelius och statsminister Göran Persson så förvånar mig Bergströms och de övriga journalistkollegernas indignerade överraskning en aning.

Till och med jag, som har tillbringat de senaste åren framför min dator, mentalt försjunken i Jussi Björlings värld, hade hört rykten om att Fichtelius hade ett särskilt samarbete med Göran Persson. Kollegerna på tv måste ju ha varit bara en bekräftelse från visshet om vad som pågick. Varför gick ingen till botten med historien under alla de år ryktena florerade om det som pågick nu var så upprörande?

Personligen började jag att lyssna till Erik Fichtelius politiska kommentarer med särskilt intresse när jag hade förstått att han var ovanligt väl informerad. Jag tyckte också att Fichtelius efter hand blev mer nyanserad, balanserad och mer medveten om politikens komplikationer än han hade varit förut - förmodligen för att han i samtal med statministern lärde sig mycket om politikens villkor. Kontrasten mot kollegan i Rapport var slående.

Ändå är det ofrånkomligt att Fichtelius-Perssonsamarbetet var behäftat med principiella problem. Problemet är hemlighetsmakeriet, dubbelspelet om man så vill, inte nödvändigtvis riskerna vare sig för Aktuellts eller Fichtelius integritet.

Integritet, förmågan att förbli opåverkad av ovidkommande hänsyn vid utövandet av något arbete, någon skyldighet som kräver oväld är i grunden en fråga om karaktärsegenskaper, inte om vem man äter middag med. Sedan gör man förstås klokt i att begränsa antalet middagar med någon man är satt att kritiskt bevaka. Nära kontakter föder känslor och känslor kan spela oss konstiga spratt i vårt omedvetna.

Nej, problemet med relationen Fichtelius-Persson var att den inte öppet redovisades. Fichtelius kan inte iklä sig rollen som auktoritativ expertkommentator i Sveriges Televisions mest auktoritativa nyhetsprogram och samtidigt i hemlighet ha en avtalad förbindelse med statsministern som gör honom till förtroendejournalist. Det blir falskt i alla riktningar - mot publiken, mot kolleger, mot andra aktörer i politiken.

Hade samarbetet varit öppet och Fichtelius hade fått kommentera inrikespolitiken som en bland många, hade åtminstone jag inte haft så mycket principiellt att invända mot arrangemanget.

Sedan kan man rent journalistiskt undra varför just Göran Perssons statsministerperiod betingar en särskild, mångmiljonsatsning från Sveriges Televisions sida. Men även det hade kunnat diskuteras inom ramen för en öppen redovisning av planerna liksom även statsministerns rättigheter och skyldigheter i sammanhanget.

Då hade Göran Persson sluppit sänka sig till den mentala nivå på vilken han nu uppträder med sina hot om att stämma Sveriges Television. Han påminner mig om en kränkt femåring.

Minns ni vem som fick Stora journalistpriset 1979? Jo, det var Dieter Strand för sitt reportage "Palme igen?". Under en hel valrörelse specialbevakade Strand Palme och hade tillgång till mycket som utspelade sig bakom kulisserna. Strand och Palme umgicks även något privat. Det skedde öppet. Alla som bevakade valrörelsen visste vad Strand gjorde. Resultatet blev lysande.

Nå nu är Dieter Strand en annan sorts människa än Fichtelius. Och Aftonbladet är inte Sveriges Television och en valrörelse pågår inte i sex år.

Jag ville emellertid bara bevisa min tes om att integritet inte är en fråga om vem man umgås med.

Yrsa Stenius