Vi bryr oss inte om folkmorden i Darfur
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-05-20
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Att se Dua Khalil Aswad stenas till döds var bland det vidrigaste jag sett på länge. Minst nio män kastar stenblock, tegelstenar, sten och betongblock på den irakiska flickan medan ett hundratal människor, plus poliser, står och tittar på som blodtörstiga hyenor. Några filmar mordet på flickebarnet med sina mobiltelefoner. Ingen, inte en enda, ingriper.
Varför var det inte någon som protesterade? Vad tänkte de på? Att det är helt ok att slå ihjäl en sjuttonåring för att hon råkat bli kär i ”fel” kille? Det finns de som säger att hedersmord inte existerar, att orsakerna är de sedvanliga och att svenska kvinnor också mördas av likadana skäl. Motargumentet till detta är självklart att släkt eller grannar inte tittar på eller hjälper till när en svensk kvinna slås ihjäl. De kanske inte vill fatta vad som pågår, men de jublar sällan.
Enligt FN begås 5 000 hedersmord om året världen över och förhoppningsvis väcker Duas död debatt om detta. Få kommer dock tala om de mord som är sanktionerade av stater.
I Sudan har Sadia Idris Fadul, 22, dömts att stenas till döds för hor. Hon blev lämnad av sin man, men när han fick reda på att hon hade fött barn nekade han till faderskapet. Sadia, som är mamma till en tvåårig flicka, fängslades och erkände under förhören. Rättegången hölls på arabiska, ett språk hon inte talar, och hon hade ingen advokat. Ändå dömdes hon till döden. Lyckligtvis fick en människorättsorganisation reda på vad som hänt och advokater överklagade. Målet ska nu tas upp igen vilket innebär att hon förmodligen ”bara” kommer att piskas.
Ett mord är ett mord, oavsett debatter om bakomliggande orsaker, ett övergrepp ett övergrepp.
Det är lätt att bli rasande över vad som hände flickorna i Irak och Sudan men medan deras fall fått stor uppmärksamhet fortsätter till exempel folkmordet i Darfur i det tysta. 200 000-300 000 människor har redan dött och morden, våldtäkterna och fördrivandet fortsätter, varje dag.
Fast Darfur är det ytterst få som orkar bry sig om, det är för långt borta och när det blir så där många döda blir det för jobbigt för att någon ska orka ta in det. Visst, det pågår politiska påtryckningar men världssamfundet griper inte in, inga aktivister demonstrerar, inga feminister slåss för att hjälpa de våldtagna kvinnorna. Var går gränsen för ansvar? Är någon av oss egentligen så mycket bättre än åskådarna som tysta stod och såg på när Dua Khalil Aswads huvud krossades av ett stenblock?