Något har hänt med svenska tennisundret

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I fotbolls-VM fick Sverige leva vidare ett tag till i "dödens grupp" och det var ju roligt.

I Franska öppna tennismästerskapen däremot hade Sverige detta år ingenting att hämta - ingen svensk överlevde andra omgången! Det var rekorddåligt. Så illa har det inte gått för svensk topptennis på närmare tjugo år och läget blir inte direkt ljusare av att det svenska Davis Cup-

laget också har gjort sitt för i år.

Man kan fråga sig vad som har hänt med sporten som legendariske Jan-Erik Lundqvist gjorde till folksport en gång på sextiotalet, biträdd givetvis av televisionens intåg i de flesta svenska hem.

Fram till början av sextiotalet betraktades tennisen i Sverige (och litet varstans i världen) som en överklassport som utövades av sådana som gamle kungen och hans kompisar, iförda vita långbyxor med oklanderliga pressveck. Sportens stjärnor, en Sven Davidson eller en Ulf Schmidt exempelvis, var förstås kända och högt beundrade av dem som följde med i grenen men de var inga folkhjältar.

Folkhjälte blev Janne Lundqvist vars eleganta, segerrika tennis svenska folket kunde studera i närbild i många gastkramande matcher och saken blev inte sämre av att spelaren själv såg ut som en svensk svärmorsdröm - lång, blond och snygg.

Följden av Lundqvists televiserade framgångar och det intresse för tennisen han väckte blev att kommunpolitiker runtom i Sverige fick för sig att börja bygga tennisbanor, inomhus och utomhus, för att göra sporten tillgänglig även för dem som inte ägde en halv hektar gräsmatta. Och när kommunen satsade på anläggningarna kunde ju vilken familj som helst konstatera att tennisen inte alls krävde stinna plånböcker utan kunde spelas av vem som helst, stora som små.

Så lades grunden till det svenska tennisundret som fick sin stiligaste manifestation i Björn Borg som blev en av världens främsta idrottsmän genom tiderna.

Svensk tennis blev - precis som fotbollen - ett vackert kvitto på vad som händer när kloka politiker och dito idrottsledare förstår att satsa på bredd i någon populär sport och sålunda få fram en elit med återväxt.

Det är ett anmärkningsvärt fenomen att ett åttamiljonersfolk uppe vid polcirkeln decennium efter decennium hävdar sig i kontinentala paradgrenar som tennis och fotboll i konkurrens med länder som Frankrike, Tyskland, Italien och alla andra med betydligt självklarare naturliga förutsättningar. Sverige har tveklöst dragit nytta av sin starkaste sociala tradition: samhällets ambitiösa satsning och vanan vid kollektiv organisation.

Nu verkar svensk tennis att ha slitit ut sina gamla stjärnor medan några nya inte är på gång. Och även om fotbollen än så länge verkar vara vid hyfsad vigör ställer jag mig frågan om vi sakta men säkert ser tecknen på vad som följer när gymnastik och idrott undan för undan avlägsnas från skolschemat av besparingsskäl samtidigt som svenskarna i sin livsstil har blivit allt bekvämare, allt orörligare, alltmer överviktiga och det är våra tonåringar som är värst.

Allt fetare och latare ungdomar som laddar upp för framtida hälsoproblem är inte minst ett storstadsfenomen. I storstaden Stockholm uppger många ungdomar att de aldrig rör sig så mycket att de ens blir svettiga.

I denna storstad har det nyligen inträffat en händelse som ser ut som en tanke i samklang med tidsandan: kommunens moderata ledning har bestämt att tennishallen som Janne Lundqvist startade i Kristineberg efter sin aktiva karriär ska läggas ned! En tennishall som tränar femhundra barn i veckan och som inte kostar kommunen ett öre! Tvärtom! Hallen tillför ju kommunen skatteintäkter.

Nu ska hela rasket rivas har Sten Nordin och gänget bestämt. Det är nya tider nu och här ska byggas park! Förutom de femhundra barnen förlorar ett hundratal vuxna sin spelplan och den är inte lätt att ersätta för bristen på tennisbanor är stor redan nu.

Det ligger något symboliskt i att moderaterna till sist sätter grävskorporna i Janne Lundqvists tennishall. När tennisen ånyo förvisas till gräsmattorna i Djursholm är folkhemmet rivet till sista kollektiva fostrargärningen.

Återstår bara att låta stora tårar rulla nedför våra kinder eller möjligen att byta regim i Stadshuset.

Yrsa Stenius