En ovärdig teater inför världspublik

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Han ser utrikesminister Anna Lindh när han är på väg ut från varuhuset NK, får syn på henne när han plötsligt och obegripligt har hamnat vilse på plan ett.

En röst säger till honom: "Angrip!" Den säger inte "döda!" utan "angrip!"

Ändå kastar han sig över Anna Lindh med dragen skarpvässad kniv och hugger med rasande kraft. Fyra, fem, sex gånger.

Utrikesministerns mockajacka fläks upp på ena sidan så att ärmen nästan hänger lös, hennes högra underarm är genomborrad till armbågsbenet, bröstkorgen uppvisar blödande jack och värst av allt:

Kniven stöts så långt knivbladet någonsin når in i Anna Lindhs mellangärde. Leverns centrala artärer kapas med ett välriktat snitt. Lindh förblöder praktiskt taget på stället även om modern sjukvårdsteknik förlänger förloppet med ett halvt dygn.

Om rösten inte sa till Mijailo Mijailovic att döda, varför gjorde han då som han gjorde? Det var ju rösten han lydde enligt sin egen utsago, rösten som inte gick att motstå?

Förklaringen är den att det endera inte fanns någon röst eller också fanns det en röst som sa åt honom att "döda". Ingenting annat. Båda är lika illa med tanke på Mijailovics egen samt advokat Peter Althins strävan att få denne dömd för något lindrigare än mord.

Inte mycket hänger ihop

Nej, det är inte mycket som hänger ihop i historien gärningsmannen rabblar upp för Stockholms tingsrätt. Mijailovic vet det. Peter Althin vet det, för att inte tala om att åklagaren vet det. Men "showen" pågår oförtrutet. Sådana är "rättvisans" regler.

Jag kan känna avsevärd bedrövelse över det. Det är som om Anna Lindh och hennes familj drabbades av ytterligare ett övergrepp i form av denna ovärdiga teater, en teater som utspelar sig för världspublik.

Det är fortfarande odiskutabelt att Mijailo Mijailovic är psykiskt sjuk eller djupt störd men hur hans lidande ska diagnostiseras tål säkert grundlig diskussion.

Han talar monotont

Den man vi möter i rätten talar monotont och uttryckslöst. Den enda sinnesrörelse som kan spåras i hans stämma är uppflammande ilska när åklagaren pressar honom på detaljer om hans rörelser på varuhuset NK. Över huvud taget gör Mijailovic intryck av att ha dålig kontakt med andra känsloskikt inom sig än dem som hyser hans vrede och hans ångest. Resten av hans jag är liksom borta eller inbäddat i så blytung depression att inget ger sig till känna.

När jag lyssnar till honom och hans utantilläxa, som han ibland hasplar ur sig litet för snabbt, undrar jag vart han har tagit vägen, pojken som döptes till Mijailo Mijailovic och föddes i Sverige för ganska precis 25 år sedan? Har han någonsin funnits, ett leende lekfullt barn? Eller har han massakrerats på vägen av ett obarmhärtigt liv?

Vet ej. Värst av allt är emellertid att jag vid åsynen av Mijailo i hans robotartade uppenbarelse samt vid läsningen av dokumenten om honom inte kan värja mig för misstanken att det levande livet hos denne unge man åtminstone till en del medicinerats ihjäl.

Man blir rent skräckslagen när man tar del av vilka mängder psykofarmaka av olika slag diverse läkare har ordinerat till en och samma mycket unga person. Det är lugnande, det är sömnmedel (det erkänt farliga Rohypnol) det är antidepressiva, det är neuroleptika. Allt i en salig blandning.

Framkallar hallucinationer

Till saken hör att vissa av de mediciner Mijailo Mijailovic, i varje fall periodvis intog, är ägnade att framkalla bland annat hallucinationer. Det bör dock understrykas att Mijailovic på intet sätt var extremt medicinpåverkad när han utförde sitt dåd, men jag kan föreställa mig att hans känsloliv och inlevelseförmåga generellt är påverkade av det väldiga läkemedelsintaget.

Jag hävdar inte att medicinerna har förorsakat Mijailo Mijailovics psykiska besvär. Han har sökt hjälp för något som kanske har varit en djupgående ångestdepression förorsakad av hans hårda livsöde och mycken kvävd vrede.

Men jag misstänker att vårdslös medicinering har gjort hans onda värre.

Mycket värre.

Yrsa Stenius