Jag slängde mig av det skenande bostadståget
Det började för några veckor sedan. Jag satt på en middag tillsammans med en fixstjärna från finansbranschen.
Jag berättade oroat, trevande om min boendesituation. Jag berättade att jag lånat en massa pengar för att bo i Stockholms innerstad.
Jag sa att jag inte amorterade en krona eftersom banken inte krävde det av mig. Jag sa att jag inte lagt in några egna pengar i lånet eftersom jag inga pengar hade.
Han skakade på huvudet och sa: "Generation Lost. Det är så vi kallar er. Ni som bekymmerslöst spekulerar med andras pengar på bostadsmarknaden. När den här bubblan spricker, och det gör den, så kommer era liv att raseras." Jag gick hem den kvällen med ångest. Allt hade ju gått av bara farten. Jag stod utan hem på den tiden. Banken ropade INGA PROBLEM, KOM OCH LÅNA, HUR MYCKET BEHÖVER DU? Vännerna pratade frustrerat om VIKTEN AV ATT KOMMA IN PÅ BOMARKNANDEN! I tidningarna stod artiklar om att PRISERNA FORTSÄTTER ATT STIGA. Priserna har ökat under de senaste 50 åren - de kommer att fortsätta stiga! INGA PROBLEM! VÄLKOMMEN IN I BOSTADSMARKNADEN. DU KOMMER ATT GÖRA ETT KLIPP! Alla var så positiva.
Jag märkte inte det viktigaste.
Stämningen var inte optimistisk. Den var manisk.
Jag glömde helt att känna efter. Vad säger egentligen magkänslan? Jag går till banken i stort sett utan egna tillgångar. De ger mig en massa pengar utan krav på att jag ska betala tillbaka under överskådlig tid. Jag lägger alla dessa miljoner på tre rum och kök på Engelbrektsgatan i Stockholm. Räntan är ingenting, jag amorterar inte. Jag har en massa miljoner i lån, men känner inte ens av det. Och mitt boende bara ökar och ökar i värde. På ett år har den gått upp en miljon, så sägs det. Och det kommer bara att fortsätta! Den här sanslösa optimismen. Jag känner igen den. Var det inte exakt samma sak för 10 år sedan när aktie-bubblan sprack? Sa man inte samma sak: det här är bombsäkert, det kommer att stiga och stiga och stiga, allt går bättre och bättre. GE DIG IN NU! DU MÅSTE GE DIG IN!
Och så sprack det.
Alla bubblor spricker. Det är klart att bolånebubblan kommer att göra det också. Enda skillnaden nu mot då är att den här gången är det inte våra pengar vi spekulerar med. Ingen gick väl till banken och lånade en miljon för att spekulera i Framfab-aktier år 2000? Men jag gick till banken och lånade mångdubbelt för att spekulera i en trerummare på Engelbrektsgatan.
Jag kände inte efter. Jag tänkte inte. Det var först då, efter den där middagen, som jag började göra det. Och för några dagar sedan sålde jag lägenheten.
Den sten som lättat från mitt hjärta. Jag kan inte beskriva den! Jag står utan skulder! Jag är fri! Det är som om jag lyckas hoppa av tåget med hälsan i behåll, trots att det hade hög fart och redan hade lämnat perrongen. Och vilken blir då reaktionen på detta hos vänner och omvärld? Jo, jag blir förlöjligad! Hånad! De skrattar åt mig! De kallar mig "Stackars lilla idiot". Jag anar att det är någon form av försvarsmekanism hos de människor som känner att de befinner sig i samma situation som jag befann mig i. De är triggade av ren rädsla. Jag klandrar dem inte för att de hånar mig, men jag finner det mycket intressant att se hur de vilt slår ifrån sig. De är kvar i förnekelsefasen. Det är de allra flesta fortfarande.
Allt kommer att gå bra.
Priserna går upp.
Det är goda tider.
Folk tycks överens om att priserna inte KAN sjunka. Det GÅR inte. Allt går BRA. Det är jobbigt att känna efter, att ta in magen. Men när man gör det så tror jag att de allra flesta i själva verket känner tvärtom: Priserna KAN inte fortsätta stiga. Det GÅR inte. Allt kommer att gå åt HELVETE.