Tomheten är som en påminnelse om det liv som inte finns längre
Det var vindstilla och tjugosex grader varmt på midsommarafton i Pontiac, Michigan.
Ingen firade att det var här, för exakt tjugo år sedan, Martin Dahlin nickade in det där 3-1-målet mot Ryssland. På dagen tjugo år sedan Arne Hegerfors satt på pressläktaren och utbrast:
- Nu firar vi midsommar i Pontiac Silverdome!
Istället var det auktion.
Ärrade män i kortbyxor bar ut inventarier som de fyndat från den gamla övergivna fotbollsarenan. Pretzelvärmare, resultattavlor, gräsklippare. Allt var till salu.
Pontiac Silverdome har legat öde i flera år. Förra vintern rasade taket in.
Jag tittar igenom auktionslistorna. Ett dussin toaletter – komplett med gulnade pissoarer och spruckna handfat – gick för 1 100 kronor. Målstolparna ropades hem för 4 700. Dyrast var arenans alla kopparledningar. De gick till en okänd köpare för 522 000.
Och det är förstås löjligt att lipa över ännu en sönderfallande fotbollsarena. Det kommer som bekant nya. Men samtidigt är det svårt att inte påverkas av den brutalitet som alltid präglar övergivna platser: här existerade något, här slutade något att existera.
Det är själva smärtpunkten i de senaste årens växande intresse för övergivna platser.
De är en påminnelse om vår egen dödlighet.
Det är inte bara att vi sörjer oss själva i förtid. Vi sörjer också att alla våra minnen ska förmultna. Att allt av betydelse ska bli obetydligt.
Jag tänker att varje generation har ett kartotek över kollektiva minnen. Händelser eller skeenden så starka att folk brukar känna ett omedelbart behov av att berätta exakt var de befann sig när det hände.
Fotbolls-VM 1994 är ett sådant (övervåningen på Vallmogatan 5). Det andra flygplanet som rammar in i World Trade Center är ett annat (samma övervåning, jag åt ett äpple). Eller det fasansfulla beskedet om att 63 ungdomar brunnit inne på ett diskotek i Göteborg (kabaré i Fredriksbergsskolans aula, nyheten spred sig bänkrad för bänkrad samtidigt som en kille som hette Dennis olyckligt nog uppträdde med Prodigys ”Firestarter”).
Nu har trädskott trängt upp genom Pontiac Silverdomes gräsmatta. Mossa har spridit sig över de 82 000 sittplatserna. Själva avsaknaden av liv fungerar som en brutal påminnelse om allt liv som en gång funnits där. Alla som har besökt en död väns tomma lägenhet dagarna efter begravningen vet vad jag talar om.
Det är inte bara att det växer mossa över Pontiac Silverdome, det är våra liv som långsamt förfaller.