De högsta brottsbekämpande cheferna på väg bort
Toppcheferna för de tre viktigaste brottsbekämpande myndigheterna kan snart vara utbytta.
Regeringen har viktiga frågor att hantera.
Mest akut är frågan om ny riksåklagare. Petra Lundh, den nuvarande, tillträder som president i Svea hovrätt den 1 september.
Om bara några veckor, med andra ord. Men vem som efterträder henne är ännu höljt i dunkel.
En titt i diariet ger vid handen att Justitiedepartementets enda ärende vid kommande regeringssammanträde på torsdag är ”moderna och ändamålsenliga regler för förvar”.
Den som håller i den frågan är migrationsminister Maria Malmer Stenergard. Justitieministern tycks ha semester.
Hoho, Gunnar Strömmer, vi förstår alla att du har ett krävande arbete och behöver en paus från gängmord och jobbig opposition, men upp och hoppa från hängmattan, riket behöver faktiskt en riksåklagare.
Han eller hon är nämligen helt central för brottsbekämpningen. Det är RÅ som fattar viktiga beslut om riktlinjer inom straffrätten, som sätter många av de gränser alla åklagare har att följa i det dagliga arbetet.
Det har gått bra för Petra Lundh. Hon har varit respekterad i många läger. Och hon har tagit ut svängarna lite mer än hennes företrädare, den notoriskt försiktige Anders Perklev.
Vad tänker regeringen satsa på? Offensiv kraft eller återhållsam rättstillämpning?
Frågan har stor betydelse. Båda alternativen har sina för- och nackdelar, men det skulle förvåna om just denna regering i just detta samhällsklimat väljer en blyg viol.
Ett namn som nämns bland åklagare är Katarina Johansson Welin, vice riksåklagare. Hon är orädd, tar plats och har den fördelen att hon har en gedigen bakgrund som just åklagare, vilket sällan varit fallet längst upp i hierarkin.
I februari nästa år går det sexåriga förordnandet för rikspolischef Anders Thornberg ut. Får han förlängt? Eller är det dags för en ny kraft?
Oddset för att Thornberg får gå är inte högt. Gängen fortätter att skjuta och spränga, högarna med mängdbrott växer, passkaoset för något år sedan skapade rubriker, påskupploppen avslöjade ledningsbrister.
Berättigad kritik har riktats mot rikspolischefen. Hanteringen av Mats Löfving lämnade en del övrigt att önska, för att ta ett exempel.
Men en hel del av gnället på Thornberg har varit orättvist.
Kampen mot gängen har lett till större framgångar än vad som har synts i det offentliga samtalet. Tusentals fängelseår, överfulla häkten, nya åtal väcks hela tiden.
Jag tror för övrigt inte att Thornberg vill fortsätta. Han fyller 65 nästa sommar och de senaste åren har rimligen varit slitsamma.
Här har regeringen en del att göra. Det handlar inte bara om att ha en lämplig person högst upp i den polisiära hierarkin. Den stora polisreformen 2015 blev ett fiasko.
Problemen är många, men det största är att för få poliser arbetar ute i den verklighet där brott begås och brott förebyggs.
Justitieministern måste få ordning på polisorganisationen. Det spelar ingen roll hur många straff som skärps om gangsters ändå går fria.
I början på nästa år går för övrigt förordnandet ut även för Ekobrottsmyndighetens generaldirektör Monica Rodrigo.
Om allt elände som har skett under hennes snart sex år vid rodret gick att stapla, skulle dumheterna sannolikt bli högre än Eiffeltornet.
Riksrevisionen har sågat myndighetens struktur, chefer har öppet varit starkt kritiska mot Rodrigos ledarskap, hon har hamnat i konflikt med Polismyndigheten, anklagats för kompisrekryteringar, inrättat ett brottsförebyggande kansli som har fått stora resurser, men som enligt välunderättade källor inte gör mycket nytta, och så vidare och så vidare och så vidare.
Det är nödvändigt att Rodrigo byts ut. Jag skulle bli mycket förvånad om så inte sker.
Berättelsen om de kriminella gängen är i allt väsentligt en berättelse om det grova våldet. Morden, skjutningarna, sprängladdningarna som detonerar mitt i natten.
Det borde vara ett betydligt större fokus, såväl politiskt som journalistiskt, på den ekonomiska brottsligheten. Motorn i den organiserade kriminaliteten.
Att utse rätt personer till de högsta positionerna på de brottsbekämpande myndigheterna är en mycket viktig kriminalpolitisk uppgift.