Att kriminalisera rymningar är en dum idé
Så höjs än en gång röster för att göra det straffbart att rymma.
Listan på kriminalpolitiska dumheter börjar bli besvärande lång.
Tidningarnas rubriker ropar just nu om att en farlig man är på rymmen.
Gängkriminell, dömd till tio års fängelse för mordförsök, eld hade avlossats från en bil mot en annan i en vältrafikerad rondell, fritagen i går av beväpnade män vid ett sjukhusbesök i Norrköping.
Så fort denna dramatiska nyhet blev känd började det ropas politiskt om att det är skandal att det inte är olagligt att sticka från kåken, vilket var endast marginellt mer sensationellt än att februari även i år efterträdde januari.
Det finns nämligen sedan i april 2020 en majoritet i riksdagen för att kriminalisera rymningar.
Detta efter att den ena borgerliga politikern efter den andra äntrat talarstolen i plenisalen och lämnat skakande vittnesmål om svängdörrar på Kumla och allmän mjäkighet.
Längst gick, möjligen inte alldeles överraskande, Sverigedemokraten Katja Nyberg som myndigt förklarade att i ”Sverigedemokraternas Sverige ska ett fängelsestraff vara just ett straff”.
Vad ett fängelsestraff innebär i övriga partiers Sverige framgick inte.
Stämningen var snart så upphetsad att ingen brydde sig om att den lågmälde centerpartisten Johan Hedin klokt påpekade att ett större problem än rymningar möjligen var att det i tider av skriande brist på fängelseplatser inte gick att bygga ut Tidaholmsanstalten, då en statlig myndighet hade en olöst hyrestvist med ett statligt fastighetsbolag.
Morgan Johansson, som ägnade en betydande del av sin tid som justitieminister åt att nervöst anamma repressiva utspel som kom från högern, överraskade både sig själv och resten av världen genom att säga nej.
Detta är ett litet problem fnös han och struntade i att en riksdagsmajoritet krävde förändring.
Vid en första anblick kan kriminalisering för all del te sig rimligt. Den pågående polisjakten i Östergötland tar onekligen ansenliga resurser i anspråk. Resurser som hade kunnat användas till annat.
Om vi dessutom ser den aktuella situationen i ljuset av att det enligt Kriminalvårdens statistik skedde 62 rymningar år 2021, så ser detta onekligen ut att utgöra ett problem.
Men låt oss då komma ihåg att en betydande majoritet av dessa rymningar handlar om personer som inte utgör en fara för allmänheten och som polisen inte anstränger sig nämnvärt för att hitta, då de ändå i regel sätter sig på bussen och återinfinner sig på anstalten inom någon vecka.
Sanningen är att dramatik av det slaget vi ser nu dessbättre är väldigt sällsynt. Annat var det i början på 2000-talet, då den ena spektakulära fritagningen efter den andra skedde.
Till slut fick justitieminister Bodström nog och lät bygga de så kallade Fenix-anstalterna, fängelser inuti fängelser, där de allra farligaste figurerna sitter.
Vad är då nackdelarna med att göra det olagligt att försvinna över muren?
Låt mig stillsamt få påpeka att bestraffning redan i dag sker.
Kriminalvården är resolut och drar in permissioner. Någonting så impopulärt som förflyttning till kåkar med högre säkerhetsklassning är vanligt. Dessutom skjuts frigivningar upp.
Rymlingen bestraffas alltså med längre tid på kåken.
Det här är en ordning som är snabb och effektiv och knappt kostar staten en krona.
En kriminalisering däremot betyder polisutredning, åtal, rättegång, möjligen även en vända i hovrätten.
Ytterligare arbetsuppgifter för redan hårt ansträngda myndigheter, ytterligare kostnader.
Nu tror jag i och för sig inte att Tidö-partierna kommer att prioritera detta. Det är en sak att veva i opposition, en annan sak att ta ansvar i regeringsställning.
En kostsam reform som får marginell effekt på ett marginellt problem?
Lycka till med att få finansminister Elisabeth Svantesson att hålla med om att det är en god idé.