Krisens tydligaste tecken: Två igentejpade munnar

Jennifer Wegerup

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2014-02-04

Krisen i den svenska skolan.

Kan den illustreras tydligare än med nyheten om läraren som tejpade igen munnarna på två 13-åriga elever?

Bilden av ett totalt haveri.

För alla inblandade.

Självfallet är inte lärarens agerande acceptabelt. Man ska även minnas att 13-åringar fortfarande är barn.

Men, med detta sagt, så bör vi ställa oss frågan vad som driver en lärare till en så desperat handling. Inte som försvar. Men för att förstå – och förändra.
Den svenska skolans problem och elevernas ­sjunkande resultat beror på en rad samverkande faktorer. Det talas dock för lite om den mest självklara: lärarna får allt sämre villkor för att undervisa.

Den ene av de två 13-åringarna säger:

”Vi var lite pratiga, det brukar vi vara på de lektionerna.”

Och sen, efter tillsägelsen från läraren:

”Vi fortsatte att prata lite. Vi trodde att hon bara skämtade.”
Hans ord säger allt. Om en miljö där barn och unga i allt lägre grad respekterar vuxna. Klassrum där undervisningen konstant störs och där lärarna står makt­lösa. Där barn som vill lära störs och, kanske värst, där de som har svårt med skolarbetet får det ännu svårare.

Och där lärare och skola förr hade stöd av hemmet, med åtminstone ett minimum av krav på eleverna, vänds alla misslyckanden nu mot skolan och sam­hället.

Där ingen säger till de två pratande unga gossarna: ”Ni ska vara tysta i klassrummet. Ni förstör för era klasskamrater och ni ­förstör för er själva. Ni är i skolan för er egen skull.”
Båda mina föräldrar ­arbetade som lärare. Jag ­beundrar dem för hur de stod ut i 40 år med allt större klasser, mindre resurser, lägre löner och sjunkande status. Framför allt led de av att få allt mindre tid till undervisning när klassrummen fylldes av prat, mobiler och uppkäftighet.

Ändå förlorade de aldrig kärleken till barnen och tron på skolans betydelse.

Det talas så ofta om unga utan framtidstro.

Att vuxensamhället av i dag misslyckas med att få dessa unga att förstå att de också har ett eget ansvar för sin framtid, det är skolkrisen bara ett av många bevis på.