Vinter är en lång tid för en gammal människa
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-09-03
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
"Nu blåser storm därute och stänger sommarens dörr", heter det i Tove Janssons och Erna Tauros "Höstvisa" och raderna föll mig i hågen när jag såg strävhårstaxen Taiga jaga sommaren som flytt ute på ön i Finska vikens skärgård.
Taiga flyttade hemifrån i juli. Hon bara bestämde att hon skulle bo hos sin kompis, bassetten Fanni, och så blev det. Sommarens soliga dagar har Taiga tillbringat i Stora Villan som en gång byggdes av mina morföräldrar och som nu bebos av en av mina kusiner med familj samt av Nana, 87, min äldsta i livet varande moster.
När skolorna började och Fanni med familj flyttade till stan bestämde Taiga att Nana nu var hennes bästis i stället. Taiga blev kvar i Stora Villan. Endast till nätterna släpades hon med milt våld hem till mig. På morgonen försvann hon igen och tronade sedan resten av dagen endera på villans terrass eller i någon av husets oräkneliga soffor.
Så i söndags hände det förfärliga. Sommarens dörr var stängd! Även Nana hade åkt och Stora Villan var tillbommad. Taiga jagade som besatt, från huvudingången till verandan, från verandan till Fannis ingång, runt huset, varv på varv. Sedan satte hon sig på en liten kulle framför Fannis farstu och tjöt. Det vill säga först skällde hon ganska ilsket några gånger, som om hon krävde att få komma in till sin rokoko0soffa men när ingen öppnade var det som om hon förstod:
De var borta, alla var borta! Och där satt hon! Skallet
övergick i hjärtskärande yl. På sörjande hundars vis ville hon inte bli tröstad och definitivt inte hemförd. Hon skulle sitta där hon satt genom höst,
vinter och vår, sitta och vänta på att Fanni eller Nana eller helst båda två skulle komma tillbaka.
Taiga med bakåtstrukna öron och nosen mot skyn var en inkarnation av övergivenhet som skar i mig särskilt som jag också har rysligt svårt för den där dagen då Davidsnäs, som villan heter, stängs och det är höst. Det har alltid varit tungt men jag märker att det blir tyngre år för år.
Det har förstås med åldrande att göra, med hösten i många bemärkelser och de oundvikliga tankarna på döden.
Några mycket skarpa minnesbilder från flydda tider tränger sig på i mitt medvetande:
Mormor, sommaren 1961. När dagen för återflyttningen till stan närmade sig kunde man se hur mormor dröjde sig kvar länge på verandan och lät skymningen bli mörker innan hon till sist gick in och lade sig. Hon satt alldeles tyst och insöp landskapet, trädgården, stigen ner till sjön, bryggan och vikens vatten, allt hon i kärlek hade skapat med sin man och sin stora familj under ett långt liv.
Vi visste vad hon tänkte: hon undrade om det var sista gången hon såg allt detta. En vinter är en lång tid för en mycket gammal människa.
En varm förhöstdag 1968. Det är disigt över ängar och hagar. Pappa sitter stilla på villans terrass och blickar ut mot ingenstans. Bredvid sig har han en av husets otaliga hundar som han förstrött smeker.
Följande dag ska han in på sjukhus. Hans hjärntumör, som hade opererats två år tidigare, har givit sig till känna.
Jag kan ju inte veta vad pappa tänkte men jag gissar, gissar varför han så ovilligt gick in. Han undrade förstås "
Nej, han kom inte tillbaka. Det var sista gången han satt på sin sommarterrass, på trappan med en hund bredvid sig.
När jag för ett tag sedan promenerade upp mot Davidsnäs för att hämta Taiga, stod Nana på terrassen och spanade ut över sin barndoms nejder. Jag frågade inte vad hon tänkte, hon sade inget heller. Hennes vackra, rena anletsdrag var stilla. Så log hon och beklagade att hon nu skulle skiljas från sin kompis.
Med Taiga i koppel promenerade jag hem.
Mitt på uppfarten till Stora Villan vände jag mig om. Nana stod kvar på terrassen. Det lyste varmt i hennes fönster på övre våningen.
Vi tänkte nog samma sak i det ögonblicket: Var det sista gången?
Sådan är ålderns höst när sommaren stänger sin dörr.