Man ska hålla käften och inte protestera
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-01-25
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Trenden är glasklar. Den som inte är med oss är emot oss. Man ska hålla käften, nicka och framför allt inte protestera. Det blev jag själv varse förra veckan.
Då skrev jag en kolumn om charterresor och berättade om iakttagelser som jag gjort på en resa. Bland annat så blev en änka med tre barn behandlad på ett arrogant sätt. Responsen från läsarna blev stor.
Och nu kan man tro att arrangören skulle vara intresserad av att veta hur deras personal beter sig ute i världen. Att någon skulle höra av sig för att få fler detaljer så att problemen skulle kunna rättas till. Fel, fel, megafel.
I stället slog reseföretagets informationschef självsvåldigt fast att jag ljuger. Det jag har sett och upplevt stämmer inte, förklarade hon för mina chefer. Argumentet var att om jag sett det jag sett skulle jag ha gjort en anmälan till allmänna reklamationsnämnden eller vänt mig till charterföretaget. Med andra ord så borde jag skaffat Fritidsresors godkännande att skriva en kolumn.
Välkommen till verkligheten får man väl säga.
Men känns inte det här igen? Att döda budbäraren och vägra lyssna är ju en klassiker. Hota/tysta eller skrämma folk med obekväma åsikter likaså.
Se bara på kvinnan som anmälde ett konditori i Sjöbo till diskrimineringsombudsmannen för att de hade en skylt med ordet negerbollar. Folk började hota och trakassera henne till den grad att hon fick skaffa sig hemligt nummer.
Man får tycka vad man vill om n-ordet men har inte kvinnan rätt till sina åsikter? Är det inte meningen med en demokrati att man får säga och tycka vad man vill? Jag trodde det.
Zvi Mazel gör det tydligen inte. Det var ju han som traschade en installation på Historiska museet. Eftersom konstverket ansågs provocerande skulle det tas bort, annars skulle inte Israel delta i folkmordskonferensen. Visserligen var det ett uselt konstverk, men att ha sönder det och sedan hota och ställa ultimatum ökar knappast förståelsen för Israels sak. Snarare tvärtom.
Och en konstnär måste alltid ha rätt att få framföra sin syn på saker, hur skruvad den än är. Hon eller han får självklart finna sig i kritik men inte att få sitt verk förstört. Det kallas yttrandefrihet och är bland de dyrbaraste saker som finns.
Och tänk om Israels ambassadör förklarat på ett lugnt och sansat sätt varför han ogillade installationen. Då hade åtminstone jag lyssnat.
Men det enda han lyckades med nu var att göra konstnären världsberömd. Själv framstod Zvi Mazel som en obalanserad typ som försöker skrämma folk till att gilla Israels politik i stället för att diskutera antisemitism.
(Och varför är dessa två så sammantvinnade? Går det inte att respektera och värna om judars rättigheter samtidigt som man ogillar vad som sker i Israel? )
Nej, hur trendigt det än är med hot och skrämseltaktik slår det i längden alltid tillbaka på dem som uttalat dem. Dialog är den enda vägen framåt. Man måste respektera och lyssna på andras åsikter.
Dessa plattityder är de mest slitna och välkända sanningarna i världen. Så säg mig, varför fungerar de inte? Varför måste de alltid upprepas till idiotins gräns?