Bonusmammor – sluta bete er som bortskämda femåringar
Jag läser i en ett par nummer gammal Mama om bonusmammor och de konflikter som kan uppstå i en så kallad styvfamilj.
Om bonusmammor som på föräldraforum vädrar sitt hat och refererar till sina bonusbarn i egenskap av bortklemade curlingoffer som mest är till besvär. Om ilska, ångest, frustration och svartsjuka som bonusmamman måste brottas hårt med.
Bonusfamiljen framstår som en riktig helvetesmiljö där den stackars nya kvinnan ska försöka hitta en dräglig tillvaro tillsammans med hans jobbiga barn.
Googlar vidare på området och får träffar på Victoria Eglers bok ”Bli en lycklig styvmamma”. Den beskrivs på baksidan som: ”en brutalt ärlig och självutlämnande bok om att leva i en styvfamilj. Den handlar om förbjuden avsky mot små oskyldiga barn, och om jobbiga erfarenheter och felsteg”.
Jag får låna boken av en kollega och läser om hur Victoria Egler får panikattacker när barnveckorna närmar sig, om de galet bortskämda bonusbarnen som inte plockar undan sina tallrikar, gnäller om allt och kräver all sambons uppmärksamhet. Hon tycker att det är såååå jobbigt att sambon måste sova med sin tvååring.
Lösningen som Victoria Egler ger i boken handlar om att man inte behöver älska sina bonusbarn, att om barnen bor mer hos mamman så blir det enklare, att man ska vara en ”mer elak styvmamma” och sätta gränser redan från början. Betala inte för dina bonusbarn, och så vidare.
Jag spyr nästan av den här boken. Den extrema problematiseringen av att vara bonusförälder är så djupt bortskämd, egocentrisk, oempatisk och – jag brukar värja mig från att använda ordet sjuk – men här hör det faktiskt hemma: sjuk.
Att normalisera den här typen av känslor, och mot barnen och partnern kränkande beteenden, som Victoria Edler och andra ”bonusmammor” ger uttryck för i boken och på olika föräldraforum, är helt och hållet kärlekslöst och tror jag – skadligt för alla små barn.
Träffar man en man eller kvinna med barn sedan tidigare och börjar känna den här typen av känslor, och bete sig som en svartsjuk unge på fem år , så ska man ta hela sitt skamliga beteende och backa undan. Man borde dra åt helvete faktiskt och ägna sin tid åt att gå i terapi och bygga upp självkänslan i stället för att traumatisera redan separationsskadade barn ytterligare.
Det är inte under några omständigheter okej att tro att man kan lägga beslag på en man eller kvinna, men välja bort hennes eller hans barn. Vi är människor, inte djur. Vi har fadderbarn och skänker miljoner till behövande kids runt om i världen, men är oförmögna att älska de som finns alldeles intill.
Galet. Bortskämt. Uppfuckat.