Varför inte stämma choklad- fabriken?

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I USA har ett antal överviktiga män bestämt sig för att stämma McDonalds eller Burger King eller vilken av snabbmatskedjorna det nu var, för att de har sålt mat som man blir tjock av.

Fetma är hälsovådligt och nu har gubbarna blivit tjocka av att vräka i sig cheeseburgare med pommes frites var och varannan dag och då ska snabbmatsrestaurangen självfallet inför rätta. Sådan är seden i USA.

Principen tjockisarna går på är den som sjösatts i och med att vissa tobaksbolag har dömts till stora skadestånd därför att rökning orsakar livsfarliga sjukdomar.

Uppgiften, som förmedlats av nyhetsbyråer som säkert lider av sommartorka, är spännande och ynglar av sig en och annan idé.

Borde man kanske försöka få ut litet skadestånd av Fazers chokladfabrik därför att deras choklad är så god att det är svårt att sluta äta när man väl har börjat? Chokladen sätter sig ofelbart som bomull kring hjärtat och fläskfilé runt midjan.

Eller tänk om man skulle ge sig på Östermalmshallen i Stockholm? Deras ankleverterrin är rena kaloribomben och så god att jag tror den är det godaste jag vet i hela världen. Ankleverterrinen vore rena mordvapnet, så fet är den, om den inte vore så dyr att man har råd att köpa högst femtio gram i veckan.

Något av sitt ansvar förefaller sålunda Östermalmshallen att besinna: bara mycket rika stockholmare riskerar att dö av för mycket ankleverterrin eller insjukna i gikt. Vi andra klarar oss, särskilt som Östermalmshallen över lag är så dyr att vi inte ens har råd att äta oss sjuka på deras isterband och revbens-spjäll.

Chipsfabrikanterna, Estrella eller vad de heter, borde absolut åka dit på enorma ersättningar till välfärdsländernas barn. Det säger sig självt när man betraktar alla blekfeta pojkar och flickor som överraskande har krupit fram ur sina tv- och datahålor nu när sommaren blev så varm och solig.

Kanske kunde man starta processer mot sina vänner ifall man kommer på dem med att hälla mängder av grädde i kantarellstuvningen. Därefter hade man naturligtvis inga vänner kvar men i gengäld vore man kanske slank och smal med ett långt liv i ensamhet framför sig.

Nog skämtat nu.

I förstone tycker man att nyheten från USA är bisarr - något ansvar måste väl människor själva bära för vad de gör. Tänker man efter visar den emellertid på något intressant. Den visar nämligen hur förödande marknadsekonomin blir med oupplysta konsumenter, vilkas valfrihet dessutom är begränsad.

En väl fungerande marknadsekonomi förutsätter att köparen vet vad han köper och säljaren vet vad han säljer och att varderas information stämmer överens något sånär.

Nu bygger förstås en del av de klipp som görs i marknadsekonomin på att köpare och säljare inte alltid besitter samma information och att de därtill är utrustade med olika talanger när det gäller att värdera varor och tjänster. Men i det långa loppet måste handel bygga på jämbördighet mellan säljare och köpare, både vad beträffar insikter och friheten att träffa ett val.

Annars uppstår lurendrejeri, vilket för all del förekommer i rikt mått på marknaden men som ändå är

något som anses vara en avart av systemet.

De här amerikanska tjockisarna som nu tänker mjölka pengar ur dem som har gjort dem för mulliga borde väl i och för sig ha känt till att pommes frites inte direkt är smalmat, men man ska vara något bevandrad i näringslära för att upptäcka att hamburgare faktiskt är ganska flottiga och att salladsdressingarna ofta gör salladen mindre kalorifattig än man föreställer sig.

Till saken hör också att det onyttiga snabbmatsätandet har en viss klasstämpel inte bara i USA utan litet varstans i världen. Det är välmående människor som äter hälsosamt för de vet att göra det och har råd att göra det.

När människor som har ont om pengar vill fördriva sin leda eller helt enkelt smörja kråset med något de tycker är gott blir det ofta fettdrypande korvar, hamburgare och panerade kotletter för det är det godaste de har råd med.

Konsumtionen är med andra ord inte helt deras fria val utan ett utslag av att de inte har mycket att välja på.

Yrsa Stenius