Psykologin kan förklara Schymans skatteslarv

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är fullkomligt omöjligt att begripa varför hon gjorde det - yrkade mängder av skatteavdrag för utgifter hon aldrig hade haft. Tog risker med sin politiska framtid som var betydande och absolut onödiga.

Gudrun Schyman är ju inte dum. Frågan är om hon inte rentav är den intelligentaste av alla partiledarna i riksdagen. Och även om intelligens och omdöme inte nödvändigtvis går hand i hand så borde ändå elementär slutledningskonst ha sagt Schyman att fiffel med taxeringen är det sista en vänsterledare kan kosta på sig.

Ändå står hon där nu med skattemyndighetens trumpna besked i handen och med sin politiska avrättning stirrande emot sig - rakt i ansiktet.

Varför i herrans namn?

Snikenhet, föreslog Aftonbladets ledarsida i går. Snikenhet är en politisk dödssynd som många politiker dessvärre inte kan låta bli att begå.

Visst! Men så sniken tror jag inte att Gudrun Schyman är! Jag tror inte att hon för hundratusen kronor har valt att riskera både sin politiska position och sin personliga heder samt därtill sitt partis ställning på medellång sikt. Jag tror inte hon skulle göra det för guld och gröna skogar eftersom hon ju är ett politiskt djur. Politiken är hennes liv.

Är det kanske så som Schyman själv säger: Att hon slarvade, att hon inte medvetet tog några som helst risker utan att allt berodde på tidsbrist.

Ja, kanske. Men en så omfattande brist på noggrannhet som Gudrun Schyman visar prov på, uttryckligen på politiskt så minerad mark som den årliga taxeringen, är också ett farligt risktagande. Efter nära tjugo år av offentliga affärer och drev samt med Mona Sahlins och tv-chefen Mikael Olssons öde i gott minne, ter det sig konstigt med en erfaren partiledare som inte besinnar att hon får slarva med vad sjutton som helst men inte med pengar och särskilt inte med självdeklarationen.

Gudrun Schymans beteende är helt enkelt ytterst gåtfullt. Rationella bevekelsegrunder är svåra att finna. Följaktligen får man gå till de irrationella.

Jag känner inte Gudrun Schyman så jag får gissa mig fram till en möjlig psykologisk förklaring till det som har hänt.

För mig äger Gudrun Schyman i hög grad den skapande och intensivt självförverkligande personlighetens komplexitet för att inte säga motsägelsefullhet.

Gudrun Schyman har många talanger som har gjort henne till en mycket särpräglad personlighet i svensk politik. Hon är både intellektuell och starkt emotionell. Hon är androgyn till sitt väsen, väldigt väl hemmahörig i sin kvinnlighet men också lockad av arenorna där männens konkurrensregler gäller. Hon har ledaregenskaper och ser ut att ha ett självförtroende så stabilt att hon vågar blotta sig också i sin svaghet. Men hennes offentlighetsberoende och starka offentliga självexponering tyder på att hon kämpar med ett ganska djupt narcissistiskt problem - med en grundläggande osäkerhet om var botten finns i henne själv, något som föder ett permanent behov av bekräftelse.

Gudrun Schyman är en aktiv, nyfiken, socialt begåvad person. För mig förefaller det dock som om hon även besitter dessa tillgångars avigsida: rastlöshet, ständigt behov av stimulans, en frestelse att gå över gränser. Inunder sådana egenskaper finner man ofta en väl nedkämpad tendens till depressivitet med inslag av självförakt.

Alla vet vi att Gudrun Schyman är nykter alkoholist. Hennes alkoholism har förklarats med alkoholistgenen och inte tolkats djupare än så. Frågan jag emellertid ställer mig är huruvida Schymans benägenhet att förlora kontrollen över sitt alkoholbruk ifall hon tar ett glas eller två, utgår från samma spänningar i hennes personlighet som nu har lett till hennes vettlösa sätt att handskas med självdeklarationen med alla dess konsekvenser.

Det är som om Gudrun Schyman omedvetet har utmanat ödet, som om hon för död och pina måste ställa till det för sig som så många alkoholister gör, inte minst många begåvade framgångsrika alkoholister med dolda depressioner och ett paradoxalt självförakt i botten av sin själ:

De ska bevisa för sig att de inte är värda det de har uppnått. Gör de det inte med alkohol så hittar de förr eller senare på något annat.

Yrsa Stenius