Det ställs omöjliga krav på toppolitiker
F
örfattaren, psykiatern, förre kulturministern i Finland, Claes Andersson, välkänd som lyriker och jazzpianist även här i Sverige, berättar i sina memoarer en intressant historia om tillvänjningen till att bli politiker. Samt om vad man får syn på när man har vant av sig på nytt.
Andersson valdes in i Finlands riksdag som representant för det som så småningom skulle bli en mostsvarighet till (v) vid 50 års ålder. Vid det laget hade han avverkat ett antal karriärer inom idrottens, konstens och medicinens värld och befattat sig med politik bara som intresserad lekman.
Redan som riksdagsman fick han lära sig att bristvaran i en politikers liv heter tid. Värre skulle det bli när han utsågs till kulturminister 1995.
Om man inte reser, håller tal eller sitter i möten som avlöser varandra med fem minuters mellanrum, så får man sig var och varannan timme förelagd en tjock bunt papper som ska läsas snabbt eftersom de utgör underlag för beslut som ska fattas snarast. Och inflätat i allt detta är det förstås föredragningar som både ska höras och göras, uppvaktningar som ska tas emot och en del oundviklig representation som måste avverkas, berättar Andersson.
Eftersom Andersson minst av allt var någon politisk broiler tog det emot ett tag när han skulle lära sig avvara sitt privatliv och sina intressen, musiken och skönlitteraturen.
Men efter ett tag var han van vid ekorrhjulet och märkte knappt av att han sprang. Hans familj gjorde det, berättar han. De sa till honom att han inte kan fortsätta så där, hustrun, barnen, barnbarnen sa att han bränner slut sig, att han har gått förlorad för dem sedan han utnämndes till minister.
Självklart hörde han vad de sa. Men han kunde inte bry sig för han måste fullfölja det han hade åtagit sig. Det kostade vad det kostade.
Inte ens när hans hälsa visade tecken på att svikta saktade han ned nämnvärt.
Först inför riksdagsvalet 1999 avsade han sig kandidatur och drog sig tillbaka från alla politiska uppdrag. Då var han livsfarligt sjuk.
I en färsk intervju i tidningen Helsingin Sanomat kommenterar Andersson sina erfarenheter - till största delen från en tid innan alla EU-uppdrag tillkom som grädde på moset - och nu uttalar han sig utifrån sitt återfunna psykiaterperspektiv.
De krav på att hinna med som i dag ställs på en toppolitiker i Finland (och Sverige) är helt enkelt omöjliga. De var det redan på hans tid och sedan EU lades till överskrider mängden uppgifter som läggs på den enskilde politikern klart det mänskliga psykets belastningskapacitet.
Konsekvensen blir att beslutsfattandet och beslutsfattarna deformeras.
Till saken hör att Claes Andersson arbetade för Finlands inträde i EU.
När människor åläggs för mycket, förlorar de det utrymme i tid och rum som gör det möjligt för dem att upprätthålla fördjupning, distans och personlig reflexion i förhållande till sina uppdrag.
Som beslutsfattare måste de lita på sitt väloljade beredningsmaskineri och även om byråkraterna i dessa beredande funktioner oftast är både ambitiösa och skickliga ligger det i sakens natur att besluten när de väl fattas blir en produkt av mekanik, inte av kritisk eftertanke i varje steg.
När en svensk minister reser till ett toppmöte i Barcelona eller Bryssel har han eller hon för länge sedan lagt bakom sig det moment i beslutsprocessen då personliga uppfattningar, personligt intellekt, personliga infallsvinklar spelar någon roll. I snabbhetens namn är allt färdigtuggat.
När jag läser Claes Andersson och hans slutsatser att beslutssystemen i det förenade Europa har blivit för kompakta för en normal människa att klara av med sinnets öppenhet i behåll noterar jag hur jag än en gång känner ett intuitivt obehag för denna megaorganisation som är den Europeiska Unionen och för dessa toppmöten som hålls under ständigt allt mer bisarra förhållanden därför att maktens män ådrar sig hot när de envisas med att klumpa ihop sig.
Något med denna enorma mellanstatliga beslutsapparat är för stort, för abstrakt för stressande för att kännas friskt, för att kännas som en demokratisk angelägenhet.
Alltför mycket och alltför stort besluts alltför fort i för slutna sällskap, i för slutna rum.