Idiotiska valkampanjer ger mig lust att valskolka
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-06-08
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Borgerligheten i Sverige, speciellt moderater och folkpartister, förordar starkare inslag av personval i de svenska representativa systemen. Människor ska ha möjlighet att rösta på sin kandidat till kommunfullmäktige, riksdag eller EU-parlament, inte bara att välja ett parti framför ett annat och i bästa fall med hjälp av kryssning möblera om lite i den fastslagna invalsordningen.
Finland har ett fullt utvecklat personvalssystem - i alla statliga och kommunala val, så även i valet till EU-parlamentet om en knapp vecka.
Systemet är rätt klyftigt konstruerat men har också minst sagt problematiska sidor.
Partierna ställer upp kandidater valkretsvis. I varje valkrets avgör ett partis sammanlagda röstetal hur många mandat det får av dem som valkretsen förfogar över exempelvis i riksdagen. I EU-valet bildar hela landet en enda valkrets och mandaten som ska fördelas i Bryssel är för Finlands del 14.
För den som vill bli invald är det alltså viktigt att det går bra för partiet. Ännu viktigare är det dock att det går bra för honom eller henne själv framför allt i relation till de konkurrerande partikamraterna. Invalsordningen avgörs nämligen av vars och ens personliga röstetal.
När finländarna går till valurnorna lägger de inte i några färdigtryckta listor i valkuverten utan en valsedel försedd med en rund ring. I ringen har de skrivit in numret på den kandidat de vill se invald, alla har alltså personliga kandidatnummer. Alla vill naturligtvis hamna så nära toppen som möjligt när väljarna rankar ordningsföljden i partiets slutliga representation.
En överväldigande majoritet av finländarna har tydliga partipreferenser, i varje fall så att de kollar om en kandidat är borgerlig eller socialist. När de bestämt sig för parti eller i varje fall block (majoriteten röstar i stort sett alltid borgerligt), plockar de ut en kandidat som de vill stödja.
Så långt är allt gott och väl. Till personvalets goda sidor hör att de invalda faktiskt har ett personligt mandat från väljarna, de är några för människorna i sin valkrets och de kan faktiskt falla tillbaka på sin personliga genomslagskraft och sitt personliga stöd om de vill driva någon särskild fråga exempelvis mot partilinjen.
När väl det är sagt är det dags att ta itu med bekymren.
Ett stort bekymmer är att personfixeringen blir extremt stor i finska val. Partierna tävlar med varandra om att få in kändisar på sina kandidatlistor. Visserligen blir dessa sällan invalda och några av dem som blir det visar sig också bli dugliga politiker - finansminister Antti Kalliomäki, stavhoppare, kulturminister Tanja Karpela (miss), riksdagsledamoten Marjo Matikainen-Kallström (skidlöpare) - men rent generellt tar personexponeringen livet av all djupare politisk debatt inför val.
Till yttermeravisso är alla kandidaterna försatta i valkarantän i de allra flesta medier. Flera månader före valet förbjuds de att komma till tals i all slags debatt som inte är renodlad valpanel, då partierna i allmänhet företräds av sin ledning. Ingen ska få personlig publicitetsfördel framför någon annan varför spontan mediediskussion blåses av precis när den bäst behövs.
I stället försöker kandidaterna profilera sig via valannonser. Än en gång sprider den sig som ohyra i rikstidningarna, den personliga reklamen, som kostar kandidaterna hundratusentals kronor. Reklamen är helt anpassad efter kommersiell prototyp. Budskapen är opolitiska och nonsensartade.
De flesta kandidaterna hänvisar numera till en webbsida där de ger utförligare information om vad de vill driva och varför. Tyvärr är det också rätt meningslöst eftersom alla formulerar sig rätt okontroversiellt i ett politiskt tidevarv nära nog helt blottat på djupare idédebatt.
Personligen upplever jag dessa imagefixerade valkampanjer som rena språkliga och intellektuella miljöförstörelseattacker. När man som tänkande medborgare blir tilltalad med idel idiotier som devisen "ta ingen skit", "rätt ska vara rätt", "av kärlek till Finland" eller av förkunnelsen att kandidat NN är en hyvens finne som "aldrig skulle kalla sin restaurang för bistro" får man lust att valskolka.