Debatten om ungdomsrånen har urartat i masspykos
Ursäkta om jag stör mitt i masspsykosen.
Men det finns goda skäl till att försöka tala med nyanser om ungdomsrånen.
Brott och straff har hastigt och mindre lustigt seglat upp som väljarnas kanske viktigaste politikområde och tidningar, radio och tv gör sitt bästa för att spegla stämningen och bräcka varandra i ödesmättade berättelser om samtiden och dystra spaningar mot framtiden.
Eller om det nu är medierna som har skapat den ödesmättade stämningen och det är de stackars väljarna som försöker hänga med i svängarna? I vår rastlösa och flyktiga tid är det inte lätt att veta.
För någon månad sedan var det morden i gängen som gällde. Ett ämne som skuffades undan av sprängningar. Som i sin tur har fått ge vika för ungdomsrånen.
Ämnena avlöser varandra i till och med snabbare takt än vad en genomsnittlig opinionsbildare hinner byta åsikt, vilket inte vill säga lite.
En god grundläggande hållning i livet är att bli misstänksam då alla plötsligt håller med varandra. Det gäller inte minst då Aftonbladets och Expressens ledarsidor börjar springa åt samma håll.
Ungdomsrånen kommer att påverka svensk politik i grunden, varnar den ena tidningen. De rånade barnen förlåter oss aldrig, utropar den andra. Två tidningar vars politiska redaktörer tycks besitta den avundsvärda förmågan att kunna se in i framtiden.
Och Brå spär på pessimismen i en rapport:
”De polisanmälda rånen ökar kraftigt”....”Nära nog fördubblats”...”Offren hotas och skräms”...”En relativt stor del av rånen begås av ungdomar med invandrarbakgrund”...
Det finns bara ett problem med undersökningen. Den är 20 år gammal. Yepp, då som nu diskuterades ungdomsrånen. I vanlig ordning är ingenting nytt under solen.
Den som läser rapporten kan till och med få för sig att det var värre förr.
1998 polisanmälde 682 ungdomar att de hade blivit rånade i Stockholm. 2019 hade det sjunkit till 547. Motsvarande siffror för Malmö var 210 respektive 164.
Det finns givetvis brister med dessa siffror. Anmäld brottslighet är inte synonymt med faktisk brottslighet. Och mörkertalet är stort, även om Brå:s skolundersökningar tyder på att det minskar.
Ett annat problem med statistik inom området är att Brå inte har särredovisat anmälda ungdomsrån som brottskategori särskilt länge.
De går tillbaka till 2007. Siffran för det året, hela riket, är 892. Nästa år skedde nästan en fördubbling. Sedan började antalet anmälningar sjunka, för att svagt vända uppåt igen 2014-2015.
Och de senaste två åren har det skett en fördubbling. Sverige är nästan tillbaka på nivån från slutet på 1990-talet.
Hur är det då med förnedringsrånen? Det har varit svårt att missa de skakande skildringarna av offer som tvingats klä av sig nakna och kyssa gärningsmännens fötter eller blivit urinerade på, alltmedan gängets medlemmar skrattar rått, filmar övergreppen och lägger ut på nätet.
Svenska Dagbladet publicerade en ambitiös undersökning för några dagar sedan. Landets sju polisregioner kontaktades.
Resultat: Ingen visste hur stort problemet är. Distrikten har berättat om enstaka fall, men ingenting tyder på epidemi.
Jag skriver inte dessa rader för att försöka bagatellisera ungdomsrånen. Tvärtom. Detta är en allvarlig form av brottslighet som dessutom ökar.
Offer traumatiseras och riskerar att förlora tilltron till rättsvårdande myndigheter. Och dagens rånare kan mycket väl vara morgondagens mördare. Utvecklingen måste vändas.
Men det är djupt olyckligt att pressen och kommentariatet än en gång har drabbas av masspsykos och att nyanser går förlorade.
När sådant sker är det nämligen bara en fråga om tid innan politikerna kommer springande med mindre begåvade lösningar.
I förra veckan lanserade regeringen utegångsförbud och helghemsarrest för ungdomar. Visst, att tvinga dem att hålla sig hemma hos inte sällan dysfunktionella och missbrukande föräldrar är säkert en klok åtgärd.
Och moderaterna vill sänka straffmyndighetsåldern från 15 till 14. Ett recept som har provats i Danmark.
Resultatet blev fler kids som misslyckades med att gå ut grundskolan samtidigt som de återföll i brottslighet i större utsträckning. Efter två år höjdes gränsen till 15 igen.
Jag vet att jag begär för mycket. Men uppjagad stämning är inte och har aldrig varit en god miljö för lagstiftning.