Svenskarna står emot rasisternas locktoner
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-09-10
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
I Gellert Tamas utomordentliga bok "Lasermannen" blir vi påminda om de politiska stämningarna i Sverige för nio år sedan.
Det var vid valet 1991 som ny demokrati med Bert Karlsson och Ian Wachtmeister i spetsen brakade in i riksdagen med ett väljarstöd på nära sju procent av de avgivna rösterna. Partiet hade existerat ett drygt halvår, i praktiken blivit till genom en debattartikel i Dagens Nyheter åtföljd av stark medial exponering av de två huvudpersonerna.
Folkpartiets dåvarande ordförande Bengt Westerberg kallade ny demokrati för högerextremistiskt, vilket kanske var en överdrivet tillspetsad benämning. Ian och Bert & Co var ett ganska tvättäkta populistiskt företag som marknadsförde billiga åsikter av alla de slag, många absolut oförenliga. Ostridigt är dock att rasism och främlingsfientlighet ingick i åsiktsutbudet, en liten aning förtäckt när de två galjonsfigurerna förde ordet, naket och osmakligt när en John Bouvin fick tillfälle att yttra sig.
Personligen hade jag faktiskt glömt att det i en svensk valrörelse har förekommit uttalanden som Bouvins om det svenska biståndet. Men när jag läser om det minns jag det:
Biståndet var, enligt Bouvin, skadligt därför att det hjälpte människorna i Afrika eller vad det nu var att överleva med påföljden att jorden överbefolkades.
Förr dog barnen i Afrika av olika katastrofer, blev uppkäkade av lejon och så. Då funkade det ganska bra, tyckte Bouvin. Men nu överlever två av tre barn med hjälp av det svenska biståndet och då blir det katastrof.
Sådant här har alltså sagts och till och med upprepats av en riksdagskandidat i Sverige. Med facit i hand, av vilken bland annat ny demokratis snöpliga sorti ur riksdagen framgår, vågar jag emellertid hävda att Ian och Bert & Co blev invalda i riksdagen trots sådana yttranden, inte på grund av dem.
Den politiska utvecklingen i Sverige efter cirkusen med ny demokrati tyder på att rasism och främlingsfientlighet utövar mycket liten lockelse på svenska väljare. Det var snarare det respektlösa och okonventionella hos valets nykomlingar som slog an hos somliga, plus förmodligen den ryktbarhet Bert Karlsson ägde som entreprenör och selfmade man. Skiftet åttio-/nittiotal var ju i hög grad brytningstid i värdesystemen i Sverige, då framgång i affärer började röna allmän uppskattning medan den politiska arenan minskade i aktning.
Många har på senare tid frågat sig varför just Sverige förefaller att vara ett lysande undantag från den främlingsfientliga trend som har brett ut sig i Europa i val efter val, i land efter land.
Många har också varnat - senast förre statsministern Ingvar Carlsson - och sagt att svenskarna självklart inte är vaccinerade mot den europeiska smittan, den landstiger nog i Sverige om vi inte ser upp och håller rent i debatten.
Inte heller jag tror att svenskarna är ett ädlare folk än andra. Ändå tycker jag att det är anmärkningsvärt och respektingivande att Sverige, under det årtionde då främlingsfientligheten har ackumulerat sig i snart sagt hela det övriga Europa, har hållit undan de tendenserna, ja rentav gått åt rakt motsatt håll.
Med intresse lägger jag märke till att det inte är första gången Sverige rör sig tvärt emot en europeisk tidsanda med reaktionära. När nazismen och fascismen på trettiotalet spirade litet varstans i vår världsdel och de demokratiska idealen ifrågasattes, knöt socialdemokratin och den demokratiska bonderörelsen i Sverige starka band och höll emot de mörka strömningarna.
Samma år som Tyskland annekterade Österrike och nazismen befäste sitt kommando i Centraleuropa medan socialisterna gick under jorden, slöts Saltsjöbadsavtalet mellan LO och Saf i Sverige. Socialdemokratin regerade och Per Albin Hansson skissade på folkhemmet.
Beror den svenska avvikelsen från de europeiska mönstren måhända på att Sverige med sina starka folkrörelser aldrig har hållit sig med någon särskilt omfattande småborgerlighet: grupper av människor som känner sig åsidosatta, omsprungna, oförmögna att påverka och som därför är mycket om sig och kring sig med sitt privata och med sitt revir?
Frågan vore värd ett idéhistoriskt studium.