Humanism är vackert – så länge den inte kostar

Jennifer Wegerup

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2015-04-25

helskärm

Det är med flyktingar­na i Medelhavet som med de där föräldrarna som aldrig vill hämta tonårsbarnen efter skoldiskot: det är skönt när någon annan gör det viktiga, men tuffaste jobbet.

Pappa kom alltid med Saaben och körde hem oss. Föräldrar som ville lämna var det gott om. Hämta däre­mot? Nej. Då måste man ju avstå från middagsvinet och den där sköna fredagsgroggen. 

En axelklapp till pappa: ”Schyst att du ställer upp!”
När människor nu flyr och drunknar i tusental i Medelhavet tar några få länder ­ansvar. Italien går på knäna i hanteringen av båtflyktingarna. Väl inne i Europa söker sig många till Sverige och Tyskland. Krismötet i torsdags ändrade inte på det. De flesta EU-länder vill inte släppa in fler flyktingar.

Där står vi. 70 år efter ­andra världskrigets slut är världen oroligare än på länge. Så hur hanterar vi det?

Enkla svar finns inte. Men det innebär inte att vi kan låta de svåra frågorna förbli obesvarade.
Ledarna för alla de länder som inte vill hjälpa till måste pressas hårdare. Om de inte bryr sig om att små barn drunknar som råttor vid favoritstränderna så ska dessa länder åtminstone tvingas erkänna det öppet.

Även de som tycker att alla som vill ska få ­komma till Europa, oavsett motiv, har också de frågor att besvara.

Humanism är vackert, men lätt, så länge den inte kostar något.
Om miljoner människor vill hit, hur finansierar vi det, rent konkret? Sänkt levnadsstandard? Några horder av enormt rika att beskatta hårdare finns ju inte i Sverige, de pengarna vore en droppe i dödens Medelhav.

Och hur ger vi alla flyk­tingar jobb och menings­fulla liv? Hur undviker vi ännu mer misär i förorten, ännu fler tiggare, ytter­­li­gare havererad integration och utan­förskap? Sådana frågor måste ­ställas, hur obehagliga de än är.

Och våra politiker, både här och bland EU:s ministrar, måste komma med ­svaren. Det är ohållbart att bara vissa länder tar ansvar för en humanitär katastrof. Allt medan de andra tackar för att vi är så (dum)snälla och lugnt smuttar vidare på sina fredagsgroggar.