Sluta hymla om vår alliansfrihet, Persson
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-12-16
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Sveriges - och för övrigt även Finlands - säkerhetspolitik kommer att fortsätta i den formella alliansfrihetens tecken en tid till, kanske till och med ett bra tag till.
Krisen i EU, som bröt ut i och med att grundlagsförhandlingarna havererade i Bryssel i helgen, innebar att också fördraget om säkerhetsgarantier inom unionen lades på is. Projektet återkommer självfallet när ansträngningarna att mura om EU:s grund återupptas. Men det lär kunna dröja påstår folk som vet.
I sak hade Sverige emellertid accepterat det förslag till överenskommelse som förelåg inför mötet i Bryssel och som enkelt uttryckt innebar att EU-länderna hjälper varandra på olika sätt, bland annat militärt, i fall någon eller några medlemmars säkerhet hotas. Därmed är det en tidsfråga innan denna förändring i Sveriges säkerhetspolitiska status träder i kraft.
Man kan tycka bra eller illa om detta doktrinskifte. Personligen kan jag inte se annat än att det är oundvikligt. Vad som däremot är irriterande är det underliga jonglerande med begreppen som har brutit ut bland ledande politiker och experter i alla politiska läger frånsett folkpartisten Carl B Hamilton.
Man tänjer och töjer på begreppet alliansfrihet och framhärdar i att Sveriges alliansfrihet består samtidigt som man står i beråd att underteckna ett multinationellt avtal som bär alla den militär- och säkerhetspolitiska alliansens kännetecken. För mig ter det sig förvirrande.
Möjligen kan den internationella rättens mest avancerade uttolkare beteckna Sverige som alliansfritt därför att landet (än så länge) tvekar inför att gå med i Nato. Men för den som enbart är utrustad med sunt förnuft är det svårt att se någon skillnad i principiellt allianshänseende mellan de åtaganden som ingår i säkerhetsgarantierna och de förbindelser ett medlemskap i det nya Nato förutsätter.
Både i Sverige och i Finland har den politiska ledningen gjort visst nummer av de skrivningar i förslaget till fördragstext som ländernas utrikesministrar lyckades driva igenom under förberedelsearbetet och som innebar dels att någon biståndsautomatik inte skulle föreligga inom unionen, dels att "de alliansfria ländernas särskilda situation" ska beaktas vid själva beslutsfattandet.
Med den första formuleringen menas att inget land automatiskt är skyldigt att skicka trupper för att hjälpa ett annat EU-land utan varje lands regering och riksdag besluter i varje enskilt fall hur det blir. Vad som menas med den andra skrivningen har jag inte riktigt klart för mig men uppenbarligen ska beslutsproceduren konstrueras så att de alliansfria länderna får möjlighet att inrätta högre trösklar för sitt militära bistånd än andra - vad det nu sedan betyder.
Allt det här verkar ganska bra men jag förstår inte riktigt hur detta säkerhetspolitiska arrangemang skiljer sig från den regelrätta alliansen.
Inte heller inom Nato-alliansen råder någon biståndsautomatik utan varje land bestämmer för sig självt om det vill vara med i en operation eller inte. Även inom Nato har det i praktiken visat sig möjligt för små länder fjärran från Centraleuropas spänningshärdar att avstå från att delta i Nato-engagemang med stridande trupper.
Det centrala med en allians är ju den uttalade säkerhetspolitiska viljan att ingå i ett kollektivt försvarssystem, vars gemensamma militära beredskap kan aktiveras när vissa givna betingelser föreligger eller anses föreligga. Hur de tekniska trösklarna läggs för vilka som deltar när, var, hur och i vilken utsträckning har naturligtvis betydelse för alliansens utfall i praktiken men inte för dess princip.
För mig ter sig de gemensamma säkerhetspolitiska, inklusive militära åtagandena som Finland och Sverige står i beråd att acceptera inom ramen för EU, som en allians i exakt samma principiella bemärkelse som någonsin ett medlemskap i Nato.
Jag tycker Göran Persson och Laila Freivalds liksom för övrigt Tarja Halonen och Erkki Tuomioja kan sluta hymla om det.
I stället borde de väl säga som det är: Vilken politisk rimlighet skulle det ligga i att Finland och Sverige vägrade delta i de säkerhetspolitiska arrangemangen för världsdelen Europa när man en gång har låtit sig integreras så djupt i alla andra avseenden och uttryckligen döpt EU till ett projekt för "fred och solidaritet"? Vi har valt bort alliansfriheten för länge sedan!