I låtsaslandet trodde de på en egen Obama
Man har ju polare som är optimister på gränsen till det hallucinogena. Jag skriver ”man”, för ni har det säkert också.
Jag vet inte varför jag skriver ”på gränsen till”. Vid närmare eftertanke har de trampat över den där gränsen till låtsaslandet för länge sedan. Mer än så: de har ställt om posten, suttit in soffan, skaffat kabel-tv och hunnit renovera köket, åtminstone en gång, på fel sida om verkligheten.
Det här är den typ av polare som alltid har en ”affärsidé” när man träffas.
Något stort, något osannolikt, något visionärt. Nästa gång man träffas har förstås ”affärsidén” upplösts i helium, såpbubblor och antimateria.
Men det gör inget. De har en ny ”affärsidé”. Den är stor, den är osannolik och visionär. Den är fullkomligt verklighetsfrämmande. De är entusiastiska.
Innan man har vant sig vid den här typen av människor suger de mer energi än ett aluminiumsmältverk. Man tassar och hummar för att inte brutalt påminna om verkligheten. När man vant sig vid den här typen av människor är de superlätta att ha att göra med. För man begriper att man aldrig kan sänka deras idé.
Säg att idén är att sälja tandtråd till myrslokar. Säg att man trollade fram Sir David Attenborough som förklarade att myrslokar inte har några tänder.
Den visionära vännen skulle lyssna, nicka och tacka. Sedan skulle han vända sig om och fortsätta:
”Jo, alltså: kruxet är att få ut tandtråden i regnskogen, men jag har ...”
Och detta leder, som ni säkert redan listat ut, till Herman Achille Van Rompuy.
Visst, om jag skulle ha utsett en belgare till EU-president hade jag också valt någon annan. Antagligen Plastic Bertrand.
Men märkte ni hur snopna alla EU-vänner blev? De trodde att EU skulle få en Obama. En karismatisk, handlingskraftig ledare. De trodde, på riktigt, att EU:s stats- och regeringschefer skulle välja någon som överglänste dem själva och fungerade som deras chef.
Ändå är det ett välkänt faktum, på den här sidan kaninhålet, att EU inte är ett land. EU är 27 länder. Alla har egna parlament. Egna premiärministrar, presidenter och kungar. De KAN inte välja en Obama, eller ens en Jimmy Carter, utan att allt det där avskaffas.
Det är lustigt. Att vara EU-vän är tydligen att leva i en fantasivärld. Och snart har de en ny affärsidé.