Våra ögon möttes – och han log
Anders Behring Breivik fördes in i rättssalen, en lång muskulös karl med rak rygg som ger ett otvättat intryck.
Håret är flottigt och hyn blänker fet. Han vände sig om och såg mot journalisternas platser. Fortfarande var hans händer fängslade vid ett bälte i midjan över hans svarta kostym.
Våra ögon möttes. Breivik antydde ett leende.
Han satte sig och förhandlingen fortsatte, en monoton uppräkning av mördarens unga offer, var polisen fann deras kroppar och vilka skador de hade. Gunnar Linaker, Silje Merete Fjellbu, Guro Vartdal Håvoll, Mona Abdinur... Ett skott i huvudet och ett i ryggen; ett skott i huvudet, ett i halsen, ett genom axeln som fortsatte upp genom halsen, två genom buken och ett genom höger arm; ett skott i huvudet, ett i bröstet och ett genom höften...
Rättsläkaren Kari Ormestad visade på en grå docka i naturlig storlek ingångshål och utgångshål. Hon avgav ett omdöme om offrets möjlighet till överlevnad, vilket i samtliga fall var noll eftersom Breivik hade skjutit dem i huvudet.
Det var så entonigt att den sakliga verklighetsbeskrivningen kunde ha blivit overklig om det inte vore för de anhöriga som under behärskad tystnad lyssnade.
Ett par gånger lämnade rättsläkarens berättelse det kliniska och fick plötslig färg:
En ung man, född 1996, levde ”ett antal hjärtslag” mellan skottet i bröstet och skottet i huvudet. Det vet läkaren eftersom det fanns så mycket blod i hans lunga. En ung kvinna, född 1992, hade fått ett skott in i munnen ”utan att skada läpparna vilket tyder på att munnen var öppen”.
Skrek hon? Försökte hon säga något till mördaren?
Sal 250 i Oslo tingsrätt är ganska liten. Alla sitter nära varandra – mördaren, offrens anhöriga, åklagare, advokater, domare, vakter, åhörare och journalister. Den gråa dockan stod bara ett par meter från Breivik, lika nära som hans offer måste ha varit. Ormestad pekade och förklarade.
Breivik satt stilla och uttryckslös. Han rörde sig bara när han sträckte höger arm efter en vit plastmugg med vatten på bordet framför sig.
Han drack i små klunkar, han drack ofta.
Efter varje genomgång läste ombud för familjerna korta berättelser om offren. Porträtt av dem visades på skärmarna i rättssalen. De log.
Deras leenden var stora och reservationslösa, leenden utan baktanke, så långt från mördarens antydan, hans förnöjsamhet över att vi hade inställt oss för att berätta vad han gjort.