En smörkniv räddar mig från att dö av politisk överdos
Två dagar efter valet sitter jag i köket och brer normalsaltat Bregott på två skorpor. Smörkniven är av svartek, en stock som legat i en sjö i Sörmland i fyra eller femhundra år.
På radion talar Birger Schlaug om sina efterträdares misstag som ledare för Miljöpartiet. De borde gjort si och så. Då hade det gått bättre för dem. Rösten mumlar ur radion.
Min granne Finn på landet har skurit till smörkniven. Som gosse dök han efter de svarta, tunga stockarna i sjön. Han grävde fram dem ur dyn. Det bör ha varit när Koreakriget rasade som värst.
Jag stänger av radion. Balkongdörren mot gården står öppen. Ett spädbarn gråter. Den veka rösten hörs genom ett fönster och förstärks av gårdens resonanslåda. Gråten är vacker när man vet att barnet strax får tröst.
Tidningarna är sprängfyllda med rapporter om valet. Ett politiskt nervkrig ropar Svenska Dagbladet. På förstasidan är förre polisministern Ygeman omringad av reportrar som håller fram mikrofoner. Maktspelet i gång säger Dagens Nyheter. S vacklade. M tappade. Tio kulturprofiler svarar på tre frågor.
Jag lägger bort tidningarna och knaprar på skorpan. Den svarta kniven sitter i smörbyttan. Lars Gustafsson skrev en oförglömlig dikt om Bregott en gång. Naturen är god stod det i reklamen. Hur vet ni det, margarinmånglare? frågade Gustafsson.
Finn la stockarna i ladan där de under decennier fick torka. Nu står en liten bit av en sådan stock i min smörbytta.
Trädet föll i sjön under Gustav II Adolfs regenttid. Eller drottning Kristinas. Kanske föll trädet omkull samma år som Kristina kungjorde att hon konverterat till katolicismen och chockade nationen inklusive ekarna i Sörmland.
Nödåren under Karl den tolfte. Slaget vid Poltava. Förlusten av Finland 1809. Industrialismen. Utvandringen till Amerika. Demokratins genombrott. Världskrigen. Förintelsen. Camilla Läckbergs kärleksliv. Kolonialismens avveckling. Kommunismens födelse och död.
Medan allt det pågick låg ekstocken på sjöns botten och under några korta år i Finns verkstad. Den levde på det vis gamla trästockar lever i dyn, så stilla och långsamt att bara stocken själv kunde märka den ohejdbara förändringen.
Skrev inte Gustafsson om svartek också? Jag lämnar frukostbordet och letar i vardagsrummet efter hans sista diktsamling. Jo, han skriver att träet sover djupt i sin ensamhet, ”bara vän med strömfårans rörelse”.
Jag går tillbaka till köket, tar upp kniven, väger den i handen, smeker den. Den är hård och alldeles len. Tidningarna ligger på bordet. Ordkriget hårdnar i väntan på de sista rösterna, skriver DN. Så kan en ny regering bildas, upplyser Svenskan.
De närmaste veckorna kommer vi att tvångsmatas med politiska spekulationer, ännu fler spekulationer, miljoner kommentarer och utspel. Vi kommer att storkna.
Hur futtigt allt är, jämfört med den svarta kniven.
Det här är Peter Kadhammar