Impulsmördare är de effektivaste

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag minns professor Lars-Göran Nilssons expertvittnesmål i rättegången mot Christer Pettersson i Svea hovrätt hösten 1989. Han vittnade på den punkt som var avgörande för Christer Petterssons skuld respektive oskuld: med andra ord i frågan om Lisbet Palmes utpekande kunde anses tillförlitligt eller inte.

Med stöd av sin internationellt välrenommerade minnesforskning argumenterade Nilsson för att Lisbet Palme med största sannolikhet mindes anletsdragen hos den man som orörlig och uttryckslös stirrade ner på henne och hennes döende make den 28 februari 1986, medan hon själv med lyft ansikte och sökande blickar febrilt vädjade om hjälp.

– I ögonblick av chock bränns bilderna av det absolut centrala fast i minnet och till och med på själva näthinnan och förblir där intakt i åratal – ja till och med i all evighet, sade Nilsson. Och mannen, som stod närmast den stupade Olof Palme när Lisbet skräckslaget såg upp, ännu endast på väg att fatta vidden av vad som hade hänt, var mycket central i det förtätade förlopp som präglade fru Palme denna nödens stund.

– Därför har det ingen betydelse att hon senare måhända tappade koncepterna och uppträdde förvirrat. Minnesbildens tillförlitlighet minskar inte av det.

När domen föll, noterade även jag att hovrätten hade missförstått professor Nilsson. Med stöd av dennes argumentation förklarade rätten att Lisbet Palme inte hade någon anledning att särskilt registrera mannen vid makens fötter, eftersom hon inte visste att det var mördaren hon såg. Därför var Lars-Göran Nilssons slutsats att hon kunde minnas för evigt, ogiltig.

Men Nilsson hade aldrig sagt att det krävdes att hon visste, att det var mördaren hon såg, för att präglingen skulle äga rum. Tvärtom, hennes nöd, behov av hjälp och instinktiva iakttagelse att denne betraktare inte kommer att hjälpa, var det absolut centrala i detta ögonblick. När hon i andra polisförhöret fick klart för sig att Olof hade skjutits med pistolen praktiskt taget inpressad mellan skulderbladen – inte av någon trettio meter bakom dem, som hon först trott och givit signalement på – gick det upp för henne att det var mördarens ansikte hon mindes i detalj. Då satt minnesbilden där den satt.

Jag minns slutligen att jag smått modfälld konstaterade att rätten var oskarp i sina domskäl.

Sedan Christer Pettersson släpptes ur häktet hösten 1989 har jag många gånger fått frågan: Kommer vi någonsin att få veta vem som mördade Olof Palme?

Jag har svarat: Jag anser att vi vet vem som mördade Olof Palme, men han kommer aldrig att åka dit. Jag är fortfarande förvissad om att det var Christer Pettersson.

Mina utfrågare har skeptiskt skakat på huvudet: Aldrig ett vrak som han! Hur kunde han ha planerat det? Hur kunde han ha hållit tätt i alla år?

Och jag har svarat: Han handlade på ren impuls och det är impulsmördare som lyckas bäst. Och ska vi vara ärliga så har han inte hållit tätt i alla år, då och då har hemligheten sipprat ur honom, när hans sjuka personlighet har varit på väg att trilla isär.

Störda personligheter har dessutom flytande föreställningar om sig själva, sina handlingar och sina sammanhang. Därför har de inget samvete som plågar dem.

Men fortfarande har folk skakat på huvudet och sagt: Bevisningen var urdålig. Han är ingen trolig gärningsman.

Och jag har genmält att bevisen var få, men indiciekedjan stark. Likväl har skepsisen lyst grundmurad i folks ögon.

Så har det varit litet grand från den dag Christer Pettersson ställdes inför rätta. Det fanns ett motstånd – bland journalister, politiker, allmänhet och även domare – ett nästan instinktivt motstånd mot att betrakta Christer Pettersson som Olof Palmes mördare.

Skälen har varit många.

Palmes beundrare ville ha en värdigare mördare. Palmes belackare ville inte ha en mördare som Lisbet Palme pekat ut. Journalisterna hade större sympatier för den bisarre, men i nyktert tillstånd en smula karismatiske Christer Pettersson än för Lisbet Palme, som uppträdde osympatiskt.

Juristerna hade alla skäl att vara på sin vakt. Så mycket hade skötts så klantigt under hela den långa Palmeresans gång – från Hans Holmérs utflykter bland kurderna till åklagarnas schabbel med Lisbet Palmes identifikation av Christer Pettersson – att de flesta lagkunniga ryste av obehag.

Kanske kan man säga att just det sistnämnda – att så många rättsexperter var oeniga, gör det acceptabelt att Christer Pettersson ändå till sist frikändes. En alltför illa skött utredning och lagföring ska inte leda till fällande dom, även om den tilltalade måhända är skyldig.

Nu har Christer Pettersson gjort ett slags erkännande. Än vet vi inte vad det är värt juridiskt. Än vet vi inte om någon fortsättning följer. Än vet vi inte om Olof Palmes mördare åker fast.

Yrsa Stenius