Ny Palmerättegång - Gud bevare mig!
Om det finns någonting jag anser mig ha lärt mig av de två omvälvande tragedier som skakat Sverige under mitt vuxna liv, mordet på Olof Palme samt m/s "Estonias" undergång, tragedier som jag i olika egenskaper kom att djupt engagera mig i, så är det följande:
Aldrig är det så viktigt att ett samhälles fastslagna regler och protokoll följs till punkt och pricka som när det absolut irreguljära inträffar!
Om fallet "Estonia" ska jag här och nu bara påpeka att regeringen i sin vilja att göra väl avvek från vissa förvaltningsrutiner, vilket gjorde dess handläggning svår att kontrollera i efterhand med tråkig ryktesspridning som följd.
När Olof Palme mördades skakade Sverige i sina grundvalar, inte minst det Sverige som ditintills tett sig stabilt som urberget: rättsväsendet.
Olof Palme var som ingen statsminister före honom och en levande inkarnation av Politiken i dess lidelsefulla, laddade, kontroversiella och heta dimension.
Därför blev mordet på honom en händelse mer ödesmättad än vad ett reguljärt rättsväsendes reguljära procedurer orkade bära. När polisen fick klart för sig att den skjutne och av allt att döma döende mannen på Sveavägen var Olof Palme blev den säkert klar över att ytterst exceptionellt brott hade inträffat. Medan ett antal fullkomligt förstummade tjänstgörande polisbefäl grubblade över vilka exceptionella åtgärder ett sådant här ödesmättat läge krävde glömde de bort att ge order om det absolut nödvändiga rutinmässiga.
Man spärrade inte av brottsplatsen och kvarteren runtomkring, man utfärdade inte rikslarm, man stängde inte Stockholm, man förhöjde inte bevakningen kring Rosenbad, man satte inte blåslampa i rumpan på alla kända våldsmän.
Man gjorde ingenting enligt formulär 1 A i det ögonblick då formulär 1 A är det enda man egentligen har att hålla sig till. Man var säker på att det behövdes något storslagnare och skapade en Palmegrupp med ett Palmerum och en Palmeobservatör från regeringskansliet (nuvarande riksåklagaren Klas Bergenstrand), allt under operativ ledning av Stockholms länspolismästare som inte hade personliga erfarenheter av mordspaning men som säkert hade kunnat fungera utmärkt i sin alldeles vanliga roll som administrativ överinstans och koordinator.
Man skräddarsydde en politisk mordspaning och vrenskades med åklagarmyndigheterna som krävde att rättegångsbalken skulle följas även i denna utredning, vilket bland annat innebar att spår som inte gav konkret underlag för fortsatt spaning skulle lämnas därhän.
Under den här tiden var jag själv politisk chefredaktör på Aftonbladet och huvudansvarig för kommentarerna till mordspaningarna. Jag yttrade inte ett kritiskt ord. Så när jag skriver detta är jag svinaktigt efterklok och sitter dessutom i glashus. Men lik förbannat:
Hade mordspaningarna hållit sig till rättsväsendets rutiner, som ju har formats genom årtiondena inte bara därför att de ger rättssäkerhet utan också systematik i arbetet, hade Christer Pettersson sannolikt varit lagförd senast våren 1987.
Nu talas det ånyo om exceptionella åtgärder, avsteg från de normala reglerna för resning i ett mål. Svenska folkets sinnesfrid kräver att Christer Pettersson ånyo ställs inför rätta. Jag säger: Gud bevare mig!
Jag påstår inte att form alltid ska behållas för formens skull. Men den ska behållas så långt som möjligt för att alternativet till regelverk alltför ofta är improduktivt gungfly.
Men framför allt undrar jag hur man skulle få till stånd en fungerande rättegång mot Pettersson när bevisläget är exakt likadant som förut, indiciekedjan svårare att få bekräftad eftersom ytterligare ett decennium gått sedan senast, samt när Pettersson självklart kommer att ta tillbaka alla erkännanden.
Det räcker inte för resning att tolv år efter domen påpeka att hovrättens dom var intellektuellt slafsig, vilket gynnade Pettersson och missgynnade målsäganden Lisbet Palme. Men det visste vi för tolv år sedan då Christer Pettersson intervjuades i tv:s direktsändning med ett jättefång rosor i knät och en skara förtjusta journalister omkring sig.
Nej, efter allt sjabbel vi alla har gjort oss skyldiga till är det hederligast att finna sig i att lagt kort ligger ifall inte Christer Pettersson själv väljer att tala ut så i detalj att en resning i målet bleve möjlig enligt reglerna.