Jimmie Åkesson har faktiskt rätt – fast ändå inte
Det pågår en utdragen strid om ordens betydelse och sakta förgrovas det politiska språket av våra sverigedemokrater och deras skandinaviska gelikar.
Det märkligaste exemplet är kanske utvecklingen av uttrycket ”politiskt korrekt”.
Från början var det kommunistisk jargong som beskrev en partimedlem som hade ordning på ideologi och dogmer (”politiskt klar”) och inte avvek från den korrekta linjen åt vare sig höger eller vänster.
För ungefär tjugo år sedan blev uttrycket populärt bland intellektuella på den amerikanska östkusten och beskrev ironiskt någon som ängsligt höll sig till den politiska mittlinjen, mån om allehanda tjusiga uppfattningar, ungefär som en sorts finfolkpartist.
Döm då om min oerhörda förvåning när danska tidningar (i recensioner av den bland sverigedemokrater så hatade Arnserien) började kalla mig politiskt korrekt. Mycket har jag beskyllts för i mina dar, men aldrig för att fegt och pimpinett hålla mig till enkla oförargligheter. Det var en lika obegriplig som upprepad beskyllning och det enda som stod klart var att det inte var vänligt menat och att politiskt korrekt på danska inte längre betydde politiskt korrekt.
Det gjorde det inte heller. Det betydde muslimkramare. Och på dagens sverigedemokratiska betyder det, förutom muslimkramare, anhängare av multikultur och ”kulturmarxist” och därmed i förlängningen förrädare gentemot svenskheten. Sverigedemokraterna har en egen hatsajt på nätet som talande nog heter politiskt inkorrekt.
De två tyngsta begreppen på sverigedemokratiska är ”massinvandring” och ”smygislamisering”. Massinvandring betyder att Sverige håller på att invaderas av muslimer som har för avsikt att gripa makten på demografisk väg, genom att lömskt föda fler barn än den vita befolkningen. Smygislamisering är en effekt dels av denna konspiration, dels av medlöperi från alla ”kulturmarxister”, journalister och politiker ("etablissemanget”) som landsförrädiskt avstår från att bekämpa islamiseringen eller rent av, av ytterst oklara skäl, underblåser den.
I etablissemanget ingår alla partier, enligt denna världsbild, utom Sverigedemokraterna. Inte bara vänsterpartister och socialdemokrater utan också moderaterna.
Partiledaren Jimmie Åkesson beskyllde nyligen statsministern för ”splittring”. Det är ett nytt ord i den sverigedemokratiska vokabulären. Det betyder att även Fredrik Reinfeldt är kulturmarxist, att han nämligen utsår splittring mellan den vita hederliga befolkningen å ena sidan, och ”muslimerna” och deras landsförrädiska medlöpare å andra sidan. När vi i stället borde stå ”enade” som ett folk, en nation, en kultur.
Frågan är nu hur man skall hantera sådana fullkomligt vettlösa teorier. Tanken att fem procent av Europas befolkning skulle ingå i en hemlig konspiration för att skapa ett muslimskt ”Eurabien” faller redan på sin matematiska orimlighet. Av Europas fem procent muslimer är majoriteten inte ens troende och av den troende minoriteten är en ytterst liten del militant islamistiska. På demografisk väg skulle de inte kunna ta makten ens på femtusen år. Och redan om hundra år är de, som vi vita européer, helt andra människor än i dag. Likväl är detta enligt Jimmie Åkesson det största hot som riktats mot Europa sedan andra världskriget. Så Sverigedemokraterna förbereder en alleuropeisk konferens om denna ödesfråga redan i höst.
Om man bara nonchalerar den här sortens gallimatias så går man sverigedemokraternas ärenden, genom att bekräfta deras älsklingstanke om hur ”nedtystade” de är av ”etablissemanget”. Om man, vilket är närmast förnedrande, tar diskussionen på allvar, går man sverigedemokraternas ärenden genom att lämna den politiska verkligheten för att i stället diskutera på deras befängda villkor. Det är ett dilemma.
Ett besläktat dilemma ligger i de främlingsfientligas yttrandefrihet. I traditionella medier är deras yttrandefrihet beskuren därför att de flesta av dem synbarligen inte kan skriva publiceringsbar svenska och därför att de ständigt balanserar på juridiskt slak lina när det gäller lagar om hets mot folkgrupp.
I stället fyller de tidningarnas elektroniska kommentarsfält. Deras flit härvidlag kan ge ett intryck av att de representerar en betydligt större opinion än vad de faktiskt gör. Snabbt dränker de snart sagt vilken som helst diskussion
i sitt hat mot främlingar, politiskt korrekta landsförrädare och ”etablissemanget”. Efter min text i dag följer sannolikt upp till trettio procent av inläggen det mönstret.
Enstaka tidningar har gett upp och avskaffat möjligheten att yttra sig. Återigen förtrycks då Sverigedemokraterna ”eftersom deras Sanning är alldeles för farlig.” Den vägen är inte helt lyckad. Bättre vore att kräva att var och en skrev inlägg i sitt eget namn. Det är ingen begränsning av yttrandefriheten men skulle begränsa hatpellarnas iver. Vi måste alltså, hur hopplöst det än kan te sig, debattera sverigedemokraternas föreställningar om arabiska och andra konspirationer. Vi måste bibehålla yttrandefriheten även för sverigedemokrater. För en sak har Jimmie Åkesson faktiskt rätt i. Det gäller kanske Europas viktigaste fråga. Fast inte som han tror.
Utan därför att dessa växande främlingsfientliga populistpartier är ett av de största hoten mot Europas demokrati.